Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. I Dresden 1883-1885. - Dresdenerhemmet och umgängeslifvet. - Diktning 1884-1885. - Yttranden i skilda spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konterfejet alldeles för ålderstiget, tragiskt
och skäggbevuxet:
Så mycket kärare var det för mig, att i Eder
sympatiska framställning just se betonad
ungdomligheten, som den utmärkande egenskap,
hvarigenom mina dikter först lyckades bana sig väg
inom en större krets af landsmän.
Jag tror, att dessa mina äldre dikter voro
ett någorlunda adeqvat uttryck för de känslor
och idéströmningar, som beherrskade 1860-talets
studentgeneration. Hur har icke tiden förändrats
sedan dess! Den optimistiska frihetsentusiasmen,
det kanske litet öfvermodiga uttrycket för en
brusande lifsglädje har lämnat rum för »problemer
under debatt», framdragande af det sjukliga, osanna
och förvända.
Huru är poesien ställd gent emot dessa nya
uppgifter? Illa, fruktar jag. Åtminstone äro
fordringarne på henne numera så höga, att
känslodityramberna från 1860 förefalla hors de
saison. Jag har försökt följa med min tid, icke
därför, att jag trodde allmänhetens bifall därigenom
lättare ernås, utan därför, att den sträfvan efter
sanning, som utmärker nutidens litteratur, synes
mig så fullt berättigad, att jag mången gång varit
frestad att ursäkta äfven dess öfverdrifter såsom
en obehaglig, men nödvändig reaktion mot de alltför
ensidiga ljusbilderna, hvilka lefva mera ett ästetiskt
än ett naturligt mänskligt lif.
Dessvärre finner jag dock allt mer och mer, huru
omöjligt det är för den bundna formen att till fullo
uttrycka hela denna nya värld af stridiga stämningar,
som uppröra vår nuvarande brytningsperiod. Det
är i betraktande häraf som jag i något ögonblick
af misströstan torde låtit undfalla mig önskan
att öfvergå till den prosaiska formen. Men snart
känner jag åter, att versen, rytmen, melodien en
gång för alla fått mig under sitt välde – jag blir
dem aldrig kvitt, tonerna från min ungdomsdag. Jag
får väl därför finna mig i att en vacker dag heta
föråldrad, men det är en tröst att en gång åtminstone
hafva varit uttryck för en viss tid, låt vara för en
studentgeneration. Att den gamle, lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
