Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dela ljuft och ledt med sitt eget folk och i
sitt eget land hvad nu än ödet kan reservera oss.
Mera vemodsfullt klingar hans själsstämning i några
rader till Stern en månad senare:
Nu förestår jultiden, som alltid verkar deprimerande
på mig. Jag förstår så väl den melankoli, af hvilken
äfven ni, käre vän, stundom känner eder gripen. Jag
har redan länge den gräns bakom mig, som skiljer
den färgskimrande ungdomens förväntningar och
förhoppningar från den obarmhärtiga reaktionen;
jag vet, att jag intet annat kan än att klamra mig
fast vid »status quo» så godt jag mäktar. Just nu,
då jag åhör barnens älskvärda prat om de väntade
julklapparna, som skimra så stora och präktiga
i deras fantasi: nya dockor, nya böcker – då vet
jag väl, att jag icke har något att vänta af det
slaget. I synnerhet är det för mig icke mera tal om
nya böcker. Jag kan icke göra några flera. Men ni,
vän, ni kan arbeta, det är en afundsvärd lott; det
hjälper öfver mycket. Ju mindre som det egna jaget
sysselsätter mina tankar, desto mera lider jag af
att iakttaga, huru jämmerligt det ser ut i världen.
I Norden stunda svåra tider.
Med sorg följde nämligen Snoilsky tidens politik.
Han, som under hela åttiotalet med sina sympatier
följt den liberala rörelsen och de sociala sträfvandena,
drefs nu allt mer åt det motsatta hållet. Härtill bidrog
i främsta rummet försvarsfrågans läge och den
norska frågan.
Den ställning som en del liberale och landtmännen
intogo till försvarsfrågans lösning bjöd honom emot,
och de ursäkter han förut (jmfr sid. 366) anfört för
deras hållning, ville han ej längre låta gälla. Och
i den nationella frågan blef han alltmera bitter
mot norrmännen och mot dem som här i Sverige ville
tillmötesgå deras önskningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
