Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poetiska i tillfällighetsmotivet, exempelvis flere
punkter i utställningsdikten, i dikten öfver
Karl Gustaf och i sången vid minneshögtiden i
Riddarholmskyrkan 1897. En varm och innerlig känsla
pulserar i flere af hälsnings- och minnesdikterna,
så i sången till konungen, i hundraårsdikten till
Christian Winthers minne, i den skära grafdikten öfver
Katinka Peyron, men framför allt i den mästerliga
sången om Viktor Rydberg.
En tillfällighetsdikt är väl i visst afseende äfven
den politiska dikten Röstsedeln. Otvifvelaktigt
sprungen ur en varm fosterländsk stämning, lider den
dock – synes det mig – af för stor afsiktlighet, och
greppet att anklaga den ene, hvars röst afgjorde
utslaget, är kanske poetiskt, men icke fullt
logiskt. Dessutom verkar den allegoriska apparaten
något förbrukad.[1]
Med ojämförligt mera verkan hade Snoilsky behandlat
liknande motiv två årtionden tidigare i ett par
sonetter. Och skaldens bekymrade fosterlandskänsla
tar sig ett vida kraftigare uttryck i den mästerliga
Slutvignett, som afslöt praktverket »Vårt folk»,
liksom Snoilsky ock lät den afsluta samlingen af
sina originaldikter, såsom en sista hyllning till
fosterlandet, sinnebildadt i den tall bland gråa
bergen, »en seg och stolt natur», som utgör den sista
hälsningen från fosterjorden. Förtjusande har Oscar
Levertin yttrat härom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
