Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 1. Uppdragande av skogsbestånd genom kultur - h. Anskaffande av plantor i och för plantering - 3. Gödsling av plantskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖDSLING.
verkar därför längre i jorden än den senare. Stallgödseln bör om den är färsk helst
nedbrukas på hösten i land, som påföljande vår skola användas till sådd eller
omskolning. Den färska stallgödseln användes i övrigt helst på styva jordarter, som behöva
luckras och värmas, den brunna på lättare jord.
Till vegetabiliska gödselmedel hänföras: skogsmylla, torv och dyjord, kompostjord,
s. k. gröngödsling, och kanske även askan av bränt ris, gräs m. m. De vegetabiliska
gödselämnena verka framförallt genom förbättrande av jordens fysiska beskaffenhet, och
äro därför att uppmärksamma såväl å torra, alltför vattengenomsläppande jordmåner,
t. ex. mager sand och grus, som å de alltför bindiga och lätt sammankittande
jordmå-nerna t. ex. de starkt lerbundna. I första fallet bidraga de att bättre binda fuktigheten
i markytan, i senare fallet att hålla jorden mera porös och lucker. Dessutom tillföra
de jorden ett värdefullt tillskott av såväl kvävehaltiga som övriga näringssalter.
Av försök, som redan i slutet av 1870-talet gjordes av Prof. Schütze i Neustadt
Eberswalde, visade sig att en gödsling med skogsmylla å mager sandjord inom 2 år
fördubblade tallplantornas vikt i jämförelse med sådana å ogödslad mark. I senare
tid har, såsom vi redan förut omnämnt, Prof. A. Möller i Eberswalde genom direkta
försök ådagalagt, att den torv eller råhumus, som i skogsmarken ligger närmast under
den levande markbetäckningen, äger en synnerligen stor förmåga att öka utvecklingen
hos tallplantor, vilket även bestyrkts genom flera svenska kontrollförsök, och en mängd
andra försök samstämma till sitt resultat däri, att de vegetabiliska gödselämnena,
påförda i tillräcklig mängd, alltid hava en god verkan till upphjälpande av en utarmad
jordmåns växtkraft.
Härtill kommer, att dessa ämnen äro jämförelsevis lätt åtkomliga vare sig de kunna
hämtas direkt från närbelägna kärr och sankmarker eller tillredas genom hopförande i
komposter av skogsströ eller andra lätt förmultnade växtämnen. Noga bör man
emellertid akta sig för att till gödsling använda mulljord från ogräsbeväxta områden.
Dylik jord kan nämligen innehålla otroliga mängder ogräsfrön. H. v. Feilitzen1 anför
ett belysande exempel härpå. I juli månad uttogos prov från olika djupa jordlager å
en teg, som året förut burit havre. Dessa prov lades i flata skålar, vattnades och
utsattes för sol och värme, så att möjligen i jorden befintliga frön skulle spira. De
uppkomna ogräsplantorna räknades. I början av september avslutades räkningen, och hade
då, beräknat på en yta av 1,000 kvcm., uppkommit: i översta jordlagret till 10 cm:s
djup 191 ogräsplantor, i lagret 10—20 cm. 1,083 plantor, 20—30 cm. 19 plantor.
I lagren 30—60 cm. kunde inga grobara frön påvisas.
Även i form av s. k. gröngödsling visar tillförseln av vegetabiliska ämnen till en
utmagrad jord i många fall god effekt, och använder man därvid helst s. k.
»kväve-samlande» växter, varibland balgväxterna äro mest kända och brukade. (Se sid. 169.)
De mineraliska gödselämnena äro av växlande kemisk sammansättning och avse
att tillföra jorden de näringssalter, varav den i ena eller andra fallet särskilt är i behov.
De kunna vara antingen naturliga, såsom märgel, kalk, chilesalpeter o. d., eller
framställda med konst i särskilda fabriker samt kunna stundom vinnas såsom biprodukter
vid vissa industrier.
De i handeln förekommande s. k. konstgödselämnena kunna indelas i
kvävehaltiga, fosfor syrehaltiga, kalihaltiga och kalkhaltiga.
Det vanligaste kvävegödselmedlet — förutom naturlig gödsel — är chilesalpeter.
Känt är, att så gott som alla växter upptaga sitt kväve företrädesvis i form av salpeter.
Tillföres kväve i annan form, måste detsamma i jorden överföras till salpeter innan de
av växten kan upptagas såsom näring. Ammoniak övergår lätt, organiskt kväve
däremot svårare, och omvandlingen är ej utan förluster. På grund härav har chilesalpeter
stort gödselvärde och har funnit mycken användning inom lantbruket. Chilet är mycket
lättlösligt och urtvättas därför ur jorden vid ymnigare nederbörd. Man bör därför
1 Några praktiska erfarenheter i mosskultur, vunna under Sv. Mosskulturföreningens 25-åriga
verksamhet (1887—1889). Bil. till Sv. Mosskulturföreningens Tidskr. 1911 h. 4, sid. 65.
- 165 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
