Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 3. Avverkning och skogsföryngring - c. De särskilda skogsbrukssätten - 3. Traktblädning eller luckhuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄN DEL.
luckans södra och västra sidor är beskuggningen ofta för stor och — trots den
genom beskuggningen minskade avdunstningen — den tillförda
nederbördsmängden för liten för att plantorna skola finna full trevnad. Närmast invid
skogskanten äro plantorna i regel svagt utvecklade, vilket förutom av förberörda
förhållanden även kan förklaras därigenom, att dels kantträdens kronor uppfånga
en del av den nederbörd, som eljes skulle kommit plantorna till godo, dels
samma träds rotsystem utöva en viss närings- eller fuktighetskonkurrens i
marken gent emot plantorna. Sistnämnda förhållande har av en eller annan bland
utlandets mera bemärkta skogsmän framhållits såsom mera ödesdigert för
plantorna än för stark överskärmning,1 en åsikt, som dock från andra håll mött
bestämda och väl motiverade gensagor,2 om än under erkännande att en viss
markkonkurrens kan göra sig gällande.
Följden av den genom den ena eller andra av dessa anledningar framkallade
olika utvecklingen och fördelningen av plantbeståndet blir, att man icke alltid
kan utvidga luckan lika på alla håll utan tvingas göra kanthuggningen starkare
på ena sidan av luckan än på den andra.
Samtidigt med kanthuggningen av förut befintliga föryngringsluckor
upptagas nya sådana inom avverkningstrakten efter samma principer, som förut
framhållits. Dock bör man sträva efter att upptaga dylika luckor företrädesvis
i sammanhang med fröåren. Då sådana icke äro att förvänta inom den närmaste
tiden, bör man inskränka luckhuggningen till sådana ställen, där plantor redan
finnas under det förutvarande beståndet, och således uttaga det för året bestämda
virkesbeloppet genom kanthuggningar eller beståndsvårdshuggningar.
De genom de återkommande kanthuggningarne så småningom mer och
mer utvidgade luckorna komma efter hand att tangera varandra, och slutligen
kvarstå mellan dem av det ursprungliga beståndet endast smala kulisser eller
grupper av fröträd, vilka till sist avverkas genom sluthuggning. I vanliga fall
nödgas man efter denna sista avverkning verkställa hjälpkultur å en del områden,
vilka icke erhållit tillräcklig återväxt.
Då återväxten genom denna avverkningsmetod uppkommit i mer eller
mindre koncentriska cirklar med de äldsta föryngringarne i mitten av varje grupp
och de yngsta i periferierna, kan i gynnsamma fall framkallas det terrass- eller
vågformiga krontak, vi inledningsvis antytt såsom denna föryngringsmetods mest
karakteristiska särmärke.
De fördelar, som eftersträvas vid detta skogsbrukssätt, hänföra sig till:
i) bibehållande av en god markbeskaffenhet; 2) alstrande av en för sjukdomar
och yttre menliga påverkningar mindre utsatt återväxt; 3) bättre
tillgodogörande av ljusningstillväxten; 4) något större rörlighet vid tillgodogörande av
skogseffekterna; allt i jämförelse med trakthuggningsbruket. I många fall torde
också dessa fördelar framträda.
Då de första föryngringsytorna principmässigt göras helt små och runt
omkring äro skyddade av mera försigkommen skog, utsättes marken å desamma
1 Se Forstmeister Fricke, Centralbl. f. d. ges. Forstwesen 1904 H. 8—9.
2 Se Forstwissenschaftl. Centralbl. 1905 H. 1.
— 316 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
