Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - V. Skyddsskogsskötsel - c. Kustskogsmarkernas skötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kustskogsmarkernas skötsel.
Då det gäller att uppdraga skog å ljunghedarnes mossar, bör bränningen
helst ske tidigt pä våren, om möjligt medan tjälen ännu sitter i jorden.
Verkställes bränningen senare på våren eller på försommaren, löper man risken att
elden kan gå pä djupet i mossen och bliva ytterst svår att hålla inom behöriga
gränser. A ofullständigt torrlagda mossar eller sådana smärre sidlänta marker,
som ofta genomkorsa ljunghedarne, är kultur av björk eller al att förorda, och
kan den ske antingen genom sådd eller plantering i omvänd torva.
Beträffande beståndsvård och avverkning inom hedarnes skyddsbälten gälla
samma principer, som angående flygsandsplanteringarne framhållits. Inom de
mera skyddade områdena kan skogen däremot behandlas friare, och har å
hedområdena en gång sammanhängande skogskomplexer uppstått, behöva endast
de för varje skog nödiga hänsynen till vindriktningen vid avverkningen
iakttagas.
Anläggande av brandlinier å de kultiverade hedarne bör aldrig försummas.
Hällmarker.
Mera sammanhängande egentliga hällmarker eller s. k. allvarmarker finnas
endast på Gottland och Oland om än på enstaka punkter i Västergötland t. ex.
vid Kinnekulle liknande formationer förekomma. De båda öarne tillhöra såsom
bekant silurformationen, Gottland av något yngre ålder än Oland. Sistnämnda
ö består huvudsakligen av ortocerkalk i svagt mot öster lutande lager. En följd
härav blir, att på öns östra sida kalklagren sänka sig långsluttande ned under
havets yta, men däremot på öns västra sida ofta bilda tvärbranta klintar,
nedanför vilka den underliggande alunskiffern kommer fram jämte andra skiffrar
samt sandsten.1 A det egentliga allvarområdet, som intager öns mittparti med
övervägande utsträckning i södra delarne av ön och som uppgives hava en areal
av 72,648 hektar, ligger kalkstenshällen antingen alldeles blottad eller ock
betäckt av endast en helt tunn jordskorpa, som i allmänhet är tillräcklig för
skogsbörd. De s. k. landborgarne närmast havet äro däremot ofta mycket bördiga,
särskilt den västra, vars lösa jordlager äro bildade av skififrarnes
vittringsproduk-ter. Den östra utgöres huvudsakligen av sand, som uppkastats av havet och
blivit blandad med multnad täng. Olands allvarområden hava icke blivit
föremål för mera ingående vetenskapliga undersökningar med hänsyn till
möjligheterna for skogsväxt. Detta har däremot varit fallet med Gottlands hällmarker.2
Berggrunden å Gottland har en vida mer omväxlande sammansättning än den à
Öland. Av särskild betydelse är den rikare förekomsten av lättvittrande skiffrar
och kalkstenar, varigenom mångenstädes ganska djupa lager vittringsjord
uppstått. Inom stora områden är berggrunden täckt av lösa kvartära avlagringar,
såsom kalkhaltig morän (moränmärgel), marina grus-, sand- och leravlagringar
samt i de fuktiga sänkorna torvbildningar. Betydande partier av berggrunden
1 A. E. Törnebohm, Grunddragen av Sveriges geologi.
2 Se H. Hesselman, Vegetationen och skogsväxten på Gottlands hällmarker, Medd. fr. Statens
Skogsförsöksanstalt 1908.
- 381 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
