Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
blivit ojämna och söndertrasade. Visserligen kunna även de nu förefintliga
likåldriga kulturbestånden å förstnämnda marker vid föryngringen småningom
överföras till olikåldriga, men några verkligt talande skäl härför torde knappast
finnas, såvida icke någon opåräknad kalamitet brutit slutenheten och framtvingat
föryngringsåtgärder innan ännu beståndets mogenhetsålder inträffat. Har så
varit fallet, kan traktblädningen, eller kanske rättare sagt luckhuggningen, vara
väl ägnad att skaffa ny ordning i det derangerade beståndstillståndet. I och för
sig är granen genom sina beståndsegenskaper ganska väl lämpad för de
olikåldriga beståndstyperna. Hon självsår sig lätt, såvida icke marken är starkt
förvildad eller försumpad, och de uppkomna plantorna äga åtminstone å goda
marker tillräcklig förmåga att fördraga beskuggning för att kunna utveckla sig
även på ganska små luckor. Men mången gång lida våra granmarker just av
förberörda olägenheter, och erfarenheten från upptagna småluckor inom
granbestånd å skilda markboniteter inom landet visar, att återväxten där ofta dröjer
att infinna sig och ej sällan uteblir eller blir av otillfredsställande beskaffenhet.
Även små hyggen med jämförelsevis svag ljustillförsel ogräsbinda sig nämligen
snabbt å de bättre granmarkerna, eller också infinner sig annan skrymmande
betäckning såsom hallonris, ormbunkar m. fl. växter i sådan ymnighet, att de
små plantorna hindras att utveckla sig, och detta inträffar framförallt, om den
kringväxande skogen är gles och luckig, i vilket fall förenämnda växter jämte
blåbärsris vanligen redan förut fattat fäste inom beståndet. Kraftiga
markbe-redningsåtgärder bli då av nöden, stundom t. o. m. skogskulturer. Har
beståndet varit skött genom ändamålsenliga gallringar och marken befinner sig i gott
tillstånd, d. v. s. är täckt enbart med de för granbestånden typiska
grönmossorna med insprängda örter, infinna sig däremot ofta granplantor i mängd redan
efter de första starkare ljushuggningarne, och dessa plantor kunna då genom
lämpligt upptagna luckor i beståndet nå god utveckling.
En fråga, som emellertid ofta måste upptagas till bedömande inom
trakt-blädningsskogen, är om dessa plantor äro av den beskaffenhet, att de kunna
giva upphov till ett fullt livskraftigt bestånd. Många av dem hava nämligen
uppkommit och fått utveckla sig under stark överskärmning, äro ofta mycket
gamla, ehuru de vid ett flyktigt påseende kunna förefalla helt unga, och bära
ännu oftare tydliga tecken på nedsatt livsenergi och efterblivenhet. Dylika
plantor med minimala toppskott, långt utspretande, barrfattiga sidogrenar och
kådanlupna, ja t. o. m. lavklädda stammar äro en vanlig företeelse å nyss
öppnade föryngringsluckor. Att basera det blivande beståndet på dylika plantor
måste pä det livligaste avrådas, åtminstone vid en mera intensiv skogsskötsel.
Visserligen är det en känd sak, att ur mången marbuske kan bli ett vackert
timmerträd, men å andra sidan bära dylika undertryckta plantor ofta nog redan
tidigt spår av begynnande innanröta eller kräftbildning, vilka sjukdomar förr
eller senare göra det utvuxna trädet tekniskt oanvändbart. Då dylika plantor
dessutom genom sitt vitt kringlöpande rotsystem äro svåra näringskonkurrenter
till senare uppkomna, normalt utvecklade plantor, finnas anledningar nog att
betrakta dem med misstroende, och detta dess mera ju ogynnsammare
ståndorten är för granen. Vid en rationell skogsskötsel är det följaktligen det rik-
- 518 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
