- Project Runeberg -  Den Blåögda. Ur Hilda Wijks litterära minnen /
72

(1908) [MARC] Author: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att, i stället för de vingade genierna, sluta sig till de mera

jordiska och hvardagliga: lugn och verksamhet.» —

För vännen Tegnér var det icke så lätt att resignera
från »de vingade genierna». Hans själ kände sig ännu
spänstig och lifsstark, med förmåga att svärma och
drömma; men stundom, särskildt under de mörka årstiderna,
greps han af en förlamande lifsleda. I en sådan stund
skref han till Wingård i slutet af år 1837 (den 30 dec.):

»En försoffad overksamhet i hela mitt väsen, en
liknöjdhet för allt som fordom lifvat mig, en skörbjugg
i sinnet, ligger mig som mögel på själen. Det är som om
lem för lem af mitt inre lif domnade bort, ruttnade af
och ginge före mig i grafven. Då och då lefver jag åter
upp, jag känner att vingarna bära mig ännu, men för

det mesta i st järnlösa rymder.––––-Men väsentligen

är väl detta fysiskt och kommer af blodstockning och
hypokondri, som ligger i släkten och tilltar med åren.
Så förstörd och nedstämd som i höst har jag aldrig känt

mig.–––––Jag själf är den ende, som kunde afhjälpa

det, om jag endast förmådde att bemanna mig och blåsa
bort molnen från mitt fördunklade sinne. Många griller,
hvilkas löjlighet jag själf både inser och erkänner, plåga
mig ändå och låta ej förjaga sig. Men däri består just
sjukdomen, det må vara till kropp eller själ, att patienten
ej kan fördrifva den, annars vore han ej patient. Dock
hvarför skall jag oroa dig med all denna galenskap?»

Och till sin väninna i Göteborg skref den
vemods-tyngde skalden på årets sista dag:

*■■ »Det gamla årets sol har i dag gått ner öfver ett oroligt,
förbrunnet, bedraget hjärta, som fullt känner sin olycka
och därmed ej borde oroa andra. Måtte den, som kommer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:21:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/weblaogda/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free