Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskohuden förd till Lund och upphängd i
domkyrkan, der den hänger ännu; många hafva sett den
der, och somliga säga, att naglar och hufvudhår vuxit
på den under tiden.
Gick det rätt till, så borde och skulle presterna
ännu lära sig någon svartkonst, ty det är befaldt;
men de skolka från det, så icke ens alla kunna mana
bort ett spöke, fast detta få de, förstås, ej erkänna
för någon.
I Riseberga fans för flera år sedan en vice pastor
— han lefver ännu som gammal kyrkoherde i ett
pastorat långt härifrån — som kom att mana spöke
på ett lustigt sätt. Det var nemligen så, att här
uppe i ett torp spökades så illa, att der hvarken var
ro natt eller dag. Der bullrades och väsnades, och
allt hvad löst fans i huset slängdes hit och dit af
osynliga händer, så folket ej visste hvad det skulle
göra. Man kallade dit kloka, för att mana bort
spöket eller trössalet, hvad det nu var; men då de
ej fingo magt med det, måste presten anlitas. Han
kunde, förstås, ej säga nej till hvad tjensten fordrade;
men som han visste med sig, att med kunskapen var
det som det kunde, liksom med modet, bad han
några af byamännen följa med till denna förrättning.
Nu var det så, att torparenkans ena tös tjente
hos presten, och hon fick befallning att gå med och
väcka modern, så denna ej skulle få en ny skräck
till den hon hade. Natten var beckmörk, presten
tände sin lykta, och hela flocken traskade af till
spöktorpet. Tösen knackade på fönstret och bad modern
öppna för henne; det rörde sig ej i stugan, männen
trängdes vid dörren, denne öppnas, presten höjer sin
lykta, skriker till, ryggar baklänges, och med honom
byamännen; ty i dörren står — käringen, naken som
den stund hon kom till denne verlden. Hur det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
