Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åter det lilla barnet. Det höll sig så nära kistan, då
denna skulle nedsänkas, att han hvart ögonblick var
rädd för att trampa på den lilla varelsen, eller göra
den annan skada, så att han ej rätt kunde, som han
skulle, sköta kistan. Och hur det nu var, så kom
denna att stöta hårdt emot grafvens ena sida, så
locket lossnade något, och då sprang barnet ned i
grafven och in i kistan, som han tyckte. Mannen kunde
ej förstå denna syn annorlunda, än att kvinnan före
sitt äktenskap måtte haft ett barn, som hon tagit af
daga och begraft i ovigd jord.
I Vestra Karups socken fans för många år sedan
en krog, i hvilken fördes ett så vildt lefverne natt
och dag, att man till och med en natt såg en hund
med ett glödande gap komma från ett dylikt ställe i
Grefvie och springa mot Vestra Karup. »Hvart bär
det hän?» sporde någon, som mötte hunden. — »Till
krogen i Vestra Karup, ty der slåss de!» svarade den
hemske gästen och for af.
En karl, som bodde der i socknen, hade fäst
sig en flicka och sagt, att hans ben ej skulle multna
i jorden om han bedrog henne; han svek henne ändå.
Han blef begrafven, men då man tio år derefter skulle
uppgräfva grafven åt ett annat lik, låg benranglet
alldeles helt i mullen. Man visste godt hvem det var,
man vet det ännu, ty presten lät uppställa skelettet
på kyrkogården, och det stod der i mina
morföräldrars tid, utan att falla sönder. Emellertid hände
det en natt, då der hölls det vanliga vilda lefvernet
inne på krogen, att en karl slog vad om ett halfstop
bränvin, att han skulle gå in på kyrkogården, taga
benranglet, bära det in på krogen och lägga det på
bordet. Han höll ord; men då han dermed vunnit
vadet, ville han ej efterkomma kamraternas önskan,
att åter bortbära skelettet, så vida han ej fick ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
