Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds namn, min tös», sade norrbaggakvinnan, «jag skall
snart komma till ditt hem, och då skola vi se till, om ej
bladet skall vända sig.» Detta var om Onsdagen, och
innan lördagskvällen hade tre af syskonens hästar fallit
döda ner, der de stodo i stallet. Men på Söndagen kom
norrbaggakvinnan, åtföljd af pigan, som körde för henne
med krögarens häst till de förtviflade syskonen. Då lät
kvinnan noga bomma porten och stänga alla ytterdörrar,
derpå lät hon bryta upp golfläggningen i spiltor och bås
och fann så under bräderna en sådan mängd ben, att
dermed fyldes en stor riskorg. När så alla dessa ben —
ingen visste hvad det var för slag — blifvit noga
uppsamlade i korgen, lät hon i en afsides vrå på marken
resa ett bål af torr ved, satte korgen derpå och tände eld
på veden. Men medan hon och husbonden sysslade med
detta, höllo systrarna och pigan noga vakt hemma i gården,
att ingen lefvande själ slapp in. Så snart bålet började
brinna, sågs hexan komma springande mot gården och
ville in. Hon slog på porten, på dörrarna, på fönsterna,
men der tycktes ej vara en enda själ hemma; kvinnorna
hade gömt sig, ty de visste godt, att om bara hexan slapp
in, så hade hon tagit magten från norrbaggakvinnan. När
hexan då såg, att hon ej kunde komma in, gaf hon till
ett skrik, ty nu började benen i riskorgen att brinna, och
det kände hon, som om elden förtärde henne sjelf. Hon
snarare kröp än gick till sitt hem, kom upp i sin säng,
men då bålet var nedbrändt, låg hon der brunstekt och
död som en stock. Sedan den dagen hade syskonen åter
god lycka med sina kreatur. Denna snälla
norrbaggakvinna brukade alltid säga, att de kloka, som kunna göra
godt, förmå ej att göra ondt. Hon tålte aldrig, att någon
i hennes närvaro skar en sill tvärs öfver ben och allt.
Sillen skulle klyfvas, sade hon, så ej ryggbenet skars af;
hvarför detta ej fick ske vet man icke, ty jag tror ej
att vi i Skåne känna till denna sed.
Det är ej mer än några år sedan, att en man, som
nu är död, bodde med sin familj här uppe på Söderåsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
