Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen spänna för den nylackerade holsteinarvagnen och
for med sin mora och son till Svältehammar, ty mor ville
dit och tacka för kalkonerna samt se dynorna, som hon
uppgaf; och under besöket föreslog riksdagsmanskan, att
Johanna kunde följa med dem hem på ett par veckor, och
Kerstin erbjöd sig att derunder väfva dynerna till Johanna;
hennes egen hemgift låg fardig och var mer än en gång
framvisad för besökande vänner och bekanta.
Johanna samtyckte till resan, som till allt annat, med
•denna slöa likgiltighet, som numera blifvit hennes andra
natur.
Ola Nilsskan, som dels genom att visa sin blifvande
sonhustru omkring i hennes tillkommande hem, en i samma
socken belägen gård som just var under byggnad, och
der Johanna fann det drömda tvåvåningshuset, dels genom
besök i trakten och främmande hemma, sökte förströ henne,
vann snart genom detta och sin vänliga språksamhet, så
vida skild från Per Svensska familjens tvära sätt och
ordkar ghet. Johannas falla förtroende. Och en dag, under
det de rensade pur jo- och rödlöksfrö till utsäde, ledde
riks-dagsmansmor så fint talet på Johannas ”sjukdom.” Då
brast Johanna i gråt och snyftade, att hon vore obotlig,
ty hon var visst förhexad af någon ovän: ”Inte af Olof,
nej inte af honom mor,” försäkrade hon alltjemt gråtande,
”ty han är inte istånd att göra någon lefvande för när,
och allraminst mig.” Morans ögonbryn rynkades, men hon
svarade vänligt:
”Det tror jag ej heller, min tös, men kanske af gamla
KnallsJcan, som du vet är känd för att kunna mer än äta
med munnen. Huru käns, och hvar sitter det onda?”
”Här i bröstet, men värst i ögonen, ty hvar jag går
eller står ser jag ju Olof, fast han i sjelfva verket aldrig
kommer mej i synhåll,” svarade Johanna naivt.
”Jaså — men du har väl ej fått någonting, hvad det
vara månde, af Knallen, jag menar, af Olof?”
”Hvad skujle en tjenstedräng väl kunna ge mig? nej,
mor; utom den lilla blåa kistan, som han snickrat till mej,
då jag var liten, har han ej bjudit mig något.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
