Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, och hon har ingen frälsning att hoppas. Hon for
till Blåkulla och blef en hexa! den Onde dansade sjelf med
henne, ty han såg att hon kunde blifva en af hans bästa
tjenarinnor; men från maréskepnaden kan ej han med all
sin makt befria henne.”
Så talade den kloka. Kerstin och heanes mor
lyssnade andäktigt till orden. Ebba visste ej, om hon skulle
harmas eller skratta åt bedragerskan, men beslöt dock hålla
god min, hvilket ju var nödvändigt om hon skulle kunna
hindra några värre trollerier; ty ehuru denna verkligt
”historiska” hexa, hvars vanliga vedernamn var Rantan, ej
vetterligen förut befattat sig med, att på ett ganska
naturligt sätt förgöra kreaturen för sina klienters ovänner,
något som ej var helt och hållet oerhördt bland några af
hennes värda kolleger, ansåg Ebba, med skäl, det vara
klokast att hafva ett vaksamt öga på henne.
Då jag om denna kärring begagnat benämningen hexa,
har jag brukat ett oriktigt ord, ty det var en titel, som
endast tilldelades Torkel Vifveskan och hennes gelikar,
hvilka blott gjorde ondt med sina kunskaper; de så kallade
kloka gubbarna och gummornas lefnadsuppgift var just,
att förstöra verkningarna af hexornas ogerningar. Den
här ifrågavarande kloka, var en i högsta grad okunnig,
men temligen slug person ; hennes bombastiska tal och
profetior framsade hon i den dialekt, som talades på
orten, fastän jag, för att göra det begripligare, öfverfört
dem i ett mera bildadt språk. Men jag fortsätter nu
berättelsen.
Kerstin, som kände sig särdeles uppbygd af
berättelsen om maran, ville nu äfven veta, huru det egentligen
hängde tillsammans med — varulfvar, och om det
verkligen var sanning, att smeden Motvillig var en sådan.
Rantan ämnade åter gripa till vattenglaset, men Per
Svensskau förebrådde Kerstin hennes otro och okunnighet
om en sak, som var utom allt tvifvel: ”Hade ej Jöns
Lars-skan, Peter Hanskan och soldaten Fälts q vinna varit ute
för den svarte hunden med tre ben de sista veckorna innan
de fingo sina yngsta barn, kanske? Och hade ej alltid var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
