Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre sittande sprungo upp; Gunilla uppgaf ett rop af fasa,
”Johan,” ropade de alla.
”Ja, han sjelf,” svarade Orillon och kom närmare;
”men min Gud, ni se på mig, som om jag vore en
gengångare! Hafven I ej fått mina bref?”
Den friherrliga familjen hämtade sig från sin
bestörtning och man skred till förklaringar: Orillon hade
visserligen varit ombord på den förolyckade briggen; men
blif-vit kastad i land på ett klippskär, der han om morgonen
funnits af ett par fiskare halfdöd och med en krossad arm.
Fiskrarna hade burit honom hem till sig och skickat efter
en gumma, som med vana och skicklighet förbundit hans
arm och skött honom under en svår feber. Folket
der-omkring hyste så stort förtroende till hennes kunskaper,
att de aldrig anlitade någon läkare, ty utom det att
gumman skickligt behandlade yttre skador, förstod hon sig
temligen på de vanliga sjukdomarna och deras botande
genom enkla huskurer, dem hon understödde med signerier,
hvilka höllos i stor vördnad bland den fattiga, okunniga
befolkningen derstädes.
”Jag undrade ofta och gör det ännu, hvar jag förr
sett detta ansigte, med sin förunderliga blandning af
enfald och slughet,” fortfor Orillon i sin berättelse; ”hennes
dialekt skorrade i den bredaste skånska; hon hette Toren,
ett besynnerligt namn; jag vet ej om det var ett
dop-eller tillnamn; gumman undvek alla frågar jag gjorde
henne om hennes föregående öde.”
”Toren!” utropade friherrinnan; ”ja, det är sant, hon
har ju flyttat uppåt landet.”
”Huru, tant känner henne?” frågade Orillon förundrad.
”Javisst, det är ju den der Rantan, hvilken Ebba
Assarsson skrämde så illa, då hon signade hos Per Svens’
gifta dotter,” skrattade friherrinnan.
Vid Ebbas namn flög en ryckning öfver Orillons
ansigte ; det tycktes, som om han fruktade framställa en fråga,
hvilken sväfvade på hans läppar; baronen såg ut som ett
åskmoln, friherrinnan tystnade förlägen och en pinsam
paus uppstod, som dock bröts af Orillon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
