Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne; men hon vägrade bestämdt att gå in på förslaget.
”Jag afskyr dylika kringflackande respatienter,” sade hon
häftigt, ”ty det är väl meningen att göra mig till en
sådan; att släpa en plåga efter sig i landsvägsdam, på
konstsamlingar, på berg och öfver sjöar, är allt för
ansträngande; jag ville ger na bort härifrån, jag nekar det ej,
men jag vill ej löpa gatlopp med mitt onda, ty jag kan
ändå ej springa ifrån detsamma. Jag har för längesedan
skrifvit till syster Malin, men hon försöker att dansa bort
sin sorg öfver sin förvisning från hemmet, och jag har
ingen lust för en dylik medicin — —. Ja, min far, jag
har trotsat förbudet, men jag tror, att du snart kan
be-höfva en ömmare dotter än jag hädauefter blir, efter vi
nu skola gå in på det känslosammas område, hvilket
annars just ej är vår svaga sida — —"
Fru Humbla betraktade henne med sorg och
bestörtning; var denna bittra, hånande qvinna hennes poetiska,
varmhjertade vildfågel! Assarsson lemnade stum rummet.
Ensam med Ebba, drog fru Humbla den motsträfviga
ned till sig i soffan och slog armen om hennes lif.
”Stackars min lilla iagel!” liviskade hon ömt. Ebba spratt till;
”stilla, stilla min arma flaxande vildfågel T fortsatte fru
Humbla smekande, utan aning om den makt detta
smeknamn utöfvade på Ebba, som dervid brast i häftig gråt.
”0, nämn mig ej så! jo kalla mig så!” snyftade hon
och lade hufvudet mot vännens bröst ;” jag kan gråta då,
gråta af sällhet och blygsel tillika, vid minnet af en tid
då han nämnde mig så — — —”
Dessa tårar upplyste fru Humbla om, hvilken eld som
ännu glödde under askan. Så länge en qvinua ännu kan
gråta vid minnet af sitt förlorade paradis, är hon ej sjelf
förlorad för lifvet, tänkte frun. Ebba lät öfvertala sig att
följa med till Bullabo, och Assarsson reste ensam åt
Göteborgstrakten. Detta var i Augusti.
En dag i början af September, då gamle baron
Dubben, hans maka och Gunilla sutto i middagssolen
under de redan gulnade lindarna på gården, rullade en
vagn in, ur hvilken en man nedsteg, vid hvars åsyn de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
