Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Förskjutningsteoriens huvudinnehåll - 2. Förskjutningsteoriens förhållande till kontraktions-, landbrygge- och permanensteorierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenyta ha stigit så mycket, att alla kontinenter, gamla
och nya, med undantag av höga berg, skulle blivit
fullständigt översvämmade. Med andra ord, antagandet av
landbryggekontinenter leder överhuvud taget icke till det
avsedda målet, vilket består i en landförbindelse mellan
vidsträckta fastland. För att undgå denna av Willis och
Penck framhållna svårighet måste man göra det
fullständigt ogrundade och därför osannolika antagandet, att
jordens hela vattenmängd har ökats i precis samma tempo
som bryggkontinenterna sjunkit. Denna hypotes har dock
ingen på allvar framställt. Gör man det mycket
sannolikare antagandet, att vattenmängden förblivit i huvudsak
oförändrad, tvingas man genom det förhållandet, att
under alla geologiska perioder betydande delar av
kontinentskivorna legat torra, till slutsatsen att även djuphavets
sammanlagda areal varit i det närmaste konstant. Om
emellertid fastlandens läge är oförändrat, vilket vi hittills
tagit för givet, skulle detta betyda, att även de särskilda
oceanbäckenen äro permanenta drag i jordens yttre.
Permanenslärans anhängare stödja sig ytterligare på
isostasien eller det geofysikaliska förhållandet, att
jordskorpans olika delar överallt äro nedsänkta så djupt, att
jämvikt i trycket råder. I enlighet härmed flyter
jordens yttersta, relativt lätta skal på ett något tyngre
magmatiskt underlag. Alldeles som ett stycke trä vid
belastning sjunker djupare i vatten, så sjunker även detta
översta stenskal på ställen, där det belastas med t. ex. ett
täcke av landis, enligt Archimedes’ lag djupare i den tunga
underliggande magman, för att efter isens avsmältning höja
sig, medtagande de under depressionen bildade
strandlinjerna. Sålunda visa De Geers[1] ur strandlinjerna härledda
isobaskartor för Skandinaviens sista nedisning en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
