- Project Runeberg -  Kontinenternas och oceanernas uppkomst /
32

(1926) [MARC] Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Förskjutningsteoriens huvudinnehåll - 2. Förskjutningsteoriens förhållande till kontraktions-, landbrygge- och permanensteorierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

synas vara kompenserade genom underjordiska
massdefekter av något slag, såsom påvisats i arbeten av bl. a.
Airy, Faye och Helmert och även nyligen klarlagts av
Kossmat i ett mycket upplysande referat.[1]

Även på oceanerna har det visat sig, att tyngdkraften
har ungefär sitt normala värde, trots den uppenbara
massdefekt, som föreligger i de stora oceanbäckenen. De äldre
mätningarna på öar medgåvo visserligen olika tolkningar,
men sedan det lyckats Hecker att utföra
tyngdbestämningar ombord på fartyg icke med pendel, som här ej är
användbar, utan enligt Mohns förslag genom samtidig
avläsning av kvicksilverbarometer och kokpunkttermometer,
kunde han utföra dessa mätningar under flera resor på
Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen och på detta
sätt erhålla entydiga resultat. Oceansänkornas synbara
massdefekt måste alltså — tvärt emot vad förhållandet är
med bergen — kompenseras genom något underjordiskt
massöverskott.

Olika förmodanden ha under tidernas lopp blivit
framställda om hur man bör tänka sig dessa massöverskott och
-underskott. Pratt föreställde sig jordskorpan ungefär som
en deglik massa med ursprungligen samma täthet överallt,
men senare uppluckrad i bergen och starkare förtätad i
de djupare liggande delarna. Denna åsikt utvecklades av
Helmert och Hayford och lades allmänt till grund för
tolkningen av tyngdkraftsobservationerna. På senaste tiden
har däremot, i synnerhet tack vare Schweydar[2] och
Heiskanen[3], en annan redan 1859 av Airy framställd hypotes trätt i
förgrunden, enligt vilken den yttersta jordskorpan


[1] F. Kossmat, Die Beziehungen zwischen Schwereanomalien und
Bau der Erdrinde. Geol. Rundschau 12, 165—189, 1921.
[2] W. Schweydar, Bemerkungen zu Wegeners Hypothese der
Verschiebung der Kontinente. Zeitschr. d. Ges. f. Erdk. zu Berlin 1921,
s. 120—125.
[3] W. Heiskanen, Untersuchungen über Schwerkraft und Isostasie.
Veröff. d. Finnischen Geodät. Inst. Nr 4, Helsinki 1924.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 9 13:52:32 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wegener/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free