Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 3. Geofysiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysikaliska orsaker. Då nu detta ej är fallet, måste frekvensen
helt enkelt följa Gauss’ fellag och variationskurvan få det
ungefärliga förlopp, som angives av streckningen i figur 5,
ty avvikelserna från jämviktsnivån måste naturligtvis vara
desto sällsyntare, ju större de äro. Ett enda
frekvensmaximum borde alltså finnas och ligga ungefär vid
jordskorpans medelnivå (— 2 450 m). I stället se vi tvenne
maxima, vid vilka kurvan har ungefär samma förlopp som
fellagen låter vänta. Man måste härav sluta, att det finnes
tvenne orubbade utgångsnivåer, och det synes
ofrånkomligt, att vi beträffande kontinenter och djuphav ha att
göra med tvenne olika skikt i jordklotet, vilka — med
någon överdrift sagt — förhålla sig som öppet vatten
mellan stora isflak. Ja, detta antagande synes så nära
liggande och självklart, att nästa generation torde komma
 |
| Fig. 4. Hypsometrisk kurva för jordytan, enligt Krümmel. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
