Kontinenternas och oceanernas uppkomst / 40 (1926) Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 3. Geofysiska argument

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riktigheten av vår i fig. 6 åskådliggjorda uppfattning,
undrar man måhända, huruvida denna uppfattning
stämmer med geofysikens övriga resultat.

Det är uppenbart, att tyngdmätningarna på oceanerna
förklaras minst lika bra genom vårt antagande som genom
äldre hypoteser, enligt vilka det yttersta jordskalet här
endast skulle vara tunnare, men dock icke alldeles saknas.
Ty de bestyrka ju endast att berggrunden är tyngre under
oceanerna än under kontinenterna. Härpå behöva vi icke
vidare ingå.

Fig. 6. Skematiskt tvärsnitt genom en kontinentkant.

Inom den jordmagnetiska
forskningen är ett definitivt
ställningstagande till den nya teorien för
närvarande ej möjligt. Man har
hittills merendels anslutit sig till
åsikten, att djuphavsbottnen består
av starkare magnetiserbart, alltså
förmodligen mera järnhaltigt
material än kontinentskivorna. Detta
framträder särskilt i diskussionen
om Henry Wildes[1] magnetiska jordmodell, på vilken
oceanytorna måste beläggas med järnbleck, för att man skall
få en mot jordmagnetismen svarande fördelning av den
magnetiska kraften. A. W. Rücker[2] beskriver detta försök
sålunda: »Herr Wilde har demonstrerat en god magnetisk
modell av jorden med en försöksanordning, som visar
verkan av ett primärt fält hos ett likformigt magnetiserat
klot och ett sekundärt fält av järnmassor, vilka lågo nära
ytan och blivit magnetiserade genom induktion. Järnets
huvudmassa är anbragt under oceanerna... Herr Wilde
lägger huvudvikten vid att oceanerna betäckas med järn.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>