Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 4. Geologiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekom en liknande omveckning endast i mellersta Europa
(i Hohes Venn och Ardennerna), men ej i norra. De
sammanhörande ändarna av denna kaledoniska veckning torde
vara att söka å ena sidan i skottska höglandet och norra
Irland, å andra sidan i New Foundland.
Strax norr om den kaledoniska veckningen ligger i
Europa den ännu äldre (algonkiska) gneisbergskedjan i
Hebriderna och norra Skottland. Häremot svara på amerikansk
sida de lika gamla gneisbergskedjorna i Labrador, vilka
i söder nå till Bell-Isle-sundet och sträcka sig långt in i
Kanada. Strykningsriktningen är i Europa
nordöst-sydvästlig, i Amerika växlande mellan denna riktning och
östvästlig. Dacqué anmärker härom: »Därav kan man sluta,
att bergskedjan sträckte sig tvärs över nordatlantiska
oceanen.»[1] Den förbindelseled, som skulle hava sjunkit, måste
dock enligt hittills rådande åsikter ha varit 3 000 km lång,
och den raka förlängningen av den europeiska delen pekar
med kontinenternas nuvarande läge flera tusen km förbi
den amerikanska delen, ned mot Sydamerika. Enligt
förskjutningsteorien åter förflyttas det amerikanska stycket
i sidled och vrides så, att det omedelbart anslutes till det
europeiska och ter sig som dettas förlängning.
Inom nyss betraktade område falla även ändmoränerna
från det stora kvartära landistäcket över Nordamerika och
Europa. Också dessa låta i vår rekonstruktion
sammanfoga sig utan lucka eller brytning, något som vore mycket
osannolikt om kusterna vid tiden för moränernas
avlagrande redan legat på sitt nuvarande avstånd 2 500 km från
varandra, synnerligast som den amerikanska ändan nu
ligger 4 1/2 breddgrader sydligare än den europeiska.
De hittills anförda överensstämmande förhållandena vid
Atlantens kuster, nämligen veckningen i Kapbergen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>