Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Jordklotets beskaffenhet och de processer som förändra dess yttre - 13. De förskjutande krafterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga några hundra meter över, bakom polen lika mycket
under sitt jämviktsläge. Den starkaste lutningen, som är
av storleksordningen 1 km per jordkvadrant, skulle råda i
polförskjutningens meridian, där denna skär ekvatorn, och
en nästan lika stark lutning förefinnes också vid de båda
polerna. Härigenom frigöras krafter, som draga massorna
från för högt till för lågt liggande områden, och dessa
krafter äro många gånger större än den normala
polflyktkraften, vilken ju hos kontinentskivor motsvarar en
lutning av endast 10 till 20 m per jordkvadrant. Ifrågavarande
krafter verka icke såsom polflyktkraften endast på
kontinentskivorna, utan även på under dessa liggande sima,
som är mera lättflytande och måhända ombesörjer
utjämningen under den stelare skorpan. Så länge emellertid
en dylik lutning finnes — och trans- och regressionerna
bära vittnesbörd om lutningens existens -— måste de
nämnda krafterna även verka på kontinentskivorna. Lutningen
bör därför kunna åstadkomma förskjutningar och
veckningar av dessa skivor, låt vara att dessa rörelser möjligen
äro mindre än motsvarande rörelser i det mera lättflytande
materialet under skivorna. Skulle vår förmodan
bekräftas, att den normala polflyktkraften räcker till endast för
förskjutningar av kontinenterna i sima men ej för deras
veckande, tror jag att vi i denna deformation av jordklotet
genom polvandringar hava en kraftkälla som under alla
omständigheter räcker till för veckningsarbetet.
Särskilt sannolik blir denna tolkning därigenom att de
bägge största här i fråga kommande veckningssystemen,
nämligen de ekvatoriala veckningarna under karbontiden
och under tertiärtiden, uppkommo just under sådana
tidsskeden, då vi av andra skäl måste antaga att särskilt snabba
och vidsträckta polvandringar ägde rum. Under tiden från
äldre karbon till perm vandrade sydpolen från Sydafrika
till Australien, där detta land då låg, och under tiden från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
