Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände sig stolt till ladufogden och gaf befallningar om rågens
tröskning. Bonde gick småhvisslande bort till barnet.
Afven de nästföljande skördedagarna kom grefve Otto ut’
till arbetsfolket. Kanske han ville visa, hur litet han aktade
en sådan trampad mask, som Bonde Ingemarsson, ty han gick
alltid fram där Ingeborg arbetade, och då sågo de två tyst på
hvarandra . . .
Då höstjakten var slutad, reste grefven utomlands, men
nästa Maj var han åter tillbaka här. Folket undrade hvarför
han nu lefde så ensam och stilla på Svanvik; Bonde trodde, att
grefven ej hade pengar att rusta med, förrän han fått sälja skog;
ladufogden visste, att grefve Otto återkommit för att få se och
tala med Ingeborg.
Men hon höll sig hemma hos fadern, rädd för det, som
nu rörde sig i hennes hjärta; hon hade ju aldrig förr vetat,,
hvad det är att hålla en menniska så kär; allt, allt annat
förgä-tes vid denna menniskas åsyn eller blotta röst.
En söndag, då Bonde tagit barnet med sig till kyrkan,,
kom grefven fram till trädgårdstäppan, där Ingeborg satt. Många
ord blefvo ej sagda emellan dem, förr än ladufogdens syster tog
i grinden och grefve Otto måste gå.
Från den stunden var det, som de gamla ryktena om
grefve Ottos ogärningar stod upp med nytt lif och tillökades med
sägner om nya missgärningar. Han hade tagit barnen från unga
mödrar och tvungit dem att amma hans hundvalpar, sades det
på godset. Ingeborg skulle ha nekat att lägga en valp till sitt
bröst; därför hade grefven slagit henne och drifvit henne samt
godsets rätte arfvinge från slottet, och nu var hon ingenstädes
6äker för hans lättfärdiga åtrå. Och hatet mot honom steg i
höjd med det smygande förtalet, som dagligen fick näring genon*
grefve Ottos tilltagande hårdhet mot sina underhafvande.
Ty en sanning är, att han var en hård husbonde, och då.
nu hans sinne blott hängde vid Ingeborg och han ej kunde se någon*
utväg att lösa den knut, som hans kusins svek slagit och han
själf hårdare tilldragit, tålde han knappt någon själ. Han
kände Hhr alla erforo glädje öfver att kunna plåga honom’
antingen med låtsad dumhet eller otidig ifver, och så tog han
sig till att straffa torpare och bönder, så som ej under två
menniskoåldrar varit straffadt på Svanviks herresäte. Han hade
herrgårdslagen på sin sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
