Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den saken angår mig ej, ladufogden leder arbetet.»
Då erbjöd han Ingeborg, att hon skulle ta upp rågen och
binda skärfvar utaf den skår, han högg, och det tackade hon
vänligt för, ty hon ämnade ej hålla lag med hofverifolket, men hon
ville arbeta för att slippa grubbla alltför mycket, nu då barnet växt
från händerna på henne, så att Bonde kunde vårda det. Hon
var själf nästan rädd för gossen, som var så lik baron Klas.
Ingeborg hade före sin olycka varit van vid utarbete, så att
hon lätt tog upp sig i detta, men hofverifolket ömkade henne
i tysthet och förbannade i hjärtat baron Otto. Ladufogden dref
ej så omenskligt på arbetet, sedan Ingeborg kommit med däri.
Hastigt och oväntadt kom grefve Otto hem, och lika
ovän-tadt stod han en dag midt bland folket på åkerfältet. Han
be-höfde allt se till, hvad han hade att vända i penningar för att
betala skulder. Bonde, med lille Ingemar vid handen, stod och
räknade sädesskylarna; då gubben såg grefven, skrattade han
högt och klappade barnet på hufvudet.
Med mössan i hand stod hvarje skördekarl, men ladufogden
gjorde sig bred för att dölja Ingeborg, som stod rak med en
kärfve i famnen.
»Ar du rädd om din sköna?» sporde grefve Otto
lättfär-digt och gick närmare.
Men då lät Ingeborg kärfven falla till marken, sköt sitt
röda hufvudkläde tillbaka mot nacken och såg grefve Otto rakt
i ögonen. Han hade ej sett henne, sedan hon slog hans lättfärdiga
mun i blod, men han hade aldrig glömt hennes ansikte . . .
Och hon aldrig hans, mörkögd och vacker, som han var
grefve Otto.
Nu ryggade han ett par steg baklänges. Bonde hade
sprungit från barnet och fram till sin dotter.
»Ar der kanske igen fråga om grefliga hundvalpar, unge
junker?» Bonde trådde intill grefven, och denne slog handen
mot sitt värjfäste. »Rätt så, junker, dräp bara dem, som åro er
i vägen! Jag hör äfven till arf vingens släkt», hviskade gubben
hånande.
Grefve Otto skall ha blifvit askgrå i ansiktet. »Jag är
ingen mördare*, säges han ha mumlat, med ögonen fästa på
Ingeborg, liksom afbedjande.
»Usla lögnare förtjena ej att skåda sol och dag», sade hon
kort. Grefve Otto trodde, att hon därmed syftade på honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
