Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver mor Ottas och hennes söners grafvar stodo maskrosornas
gula solar och hvita fröbollar såsom fordom på Ågårds
stenläggning) då den blinda hörde helhästens hofvar dåna,’men nu lekte
på kyrkogården en liten fattig flicka med de gula blommornas
stjälkar. Hon formade riddarekedjor af dem och prydde sig
själf med de sköra länkarna.
Då såg hon den fruktade främlingens gäster komma öfver
gångstigen, åtföljda af prästen, som bar kyrknycklarna; blyg
och skygg gömde sig flickan bakom en bred och hög
graf-vård, medan de tre herrame gingo förbi och inträdde i kyrkan.
Hon greps nu af lust att följa efter dem och se på de gamla
utskurna bilderna öfver altarbordet, men i vapenhuset vände
främlingarne om och kommo åter ut i solskenet; prästen kom
efter, och de stannade alla tre vid de söndervittrade grafatenarne,
som kallades mor Ottas grafställe, och där underliga figurer
voro inhuggna. Därpå gingo de åter med prästen in i kyrkan.
H vad skulle de väl där inne en söckendag, undrade flickan
och smög på bara fötter sig in i det tysta, skumma gudshuset.
Prästen och främlingarne talade eller läste något på ett
främmande språk, och prästen tog bort altarduken; ett skrin
lyftes upp på det heliga bordet under de utskurna bilderna,
och främlingarne öppnade skrinets silfverbeslagna lock samt
tömde ut ringar, spännen, pärlor och guld på altaret.
Så började prästen åter tala och läsa ur ett gammalt gult
papper; främlingarne drogo hvar sin ring från sin högra hand,
och ur dessa ringar framtogo de något som liknade smala band
på hyilka syntes en rad ord präntade. De lade dessa ringar
till de öfriga dyrbarheterna på altaret, prästen öste alltsamman
tillbaka i skrinet, som sedan sattes ned i sitt gamla gömställe.
Knappast var altarduken åter bredd öfver bordet, förrän
herreD till Ågård syntes i kyrkans dörr. Den lilla flickan ville
tillropa främlingarne och prästen ett varningsord, men rädslan
kväfde stämman, och så kröp den lilla in under en bänk.
Där hon nu låg, hörde hon prästen säga: »I hafven nu
lyft ett rikt arf.»
»Ja, och vi skola lämna det i förvar hos grefven på
Hafe-borg till dess vi återkomma. Ringarnes rubiner stucko vår
frände i ögonen; bäst att han icke ser dem mera», genmälde
den ene främlingen.
Nu gled herr von Otte, som han lät kalla sig, ut ur kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
