Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ordentligt med landsmän, då däremot Johansens brorson ocb
bans efterkommande togo gifte både bland vestgötar och till och
med bland småländingar, så de behöfde inte vara så étor» i
kragen. Och han, Bullerkrona — ja,, han heter något annat
fint, men jag kallar honom Bullerkrona —på herrgården,
be-höide inte ha hållit sig för god att på senaste landtbruksmötet
göra rättvisa åt min Elisabeths höna. Men kom, gå vi ut ur
kyrkan; här passar det sig ej att stå och snacka om jordiska,
ting!»
Vi gingo ut ur kyrkan.
»Där i det lilla huset bakom kyrkogårdsmuren bor jag; vill
hon gå med in, -så skall jag tala om hela orättvisan, och så.
kunna vi smaka på dessa fina herrar med detsamma;» han visade
på fiskarna, hvilka nu hängde döda och torra på videkvisten.
Én äldre kvinna öppnade dörren till kojan, Viater
lemnade-henne fisken^ sade till om mat och förde mig därpå in i stugan^
där han med mössan torkade af en trästol och bad mig sitta.
»Bullerkrona», böjrade han åter sitt meddelande« i det hai>
hängde upp mössan på det målade klockfodralets nyckel* »var,
bevars, högste prisdomaren vid ett landtbruksmöte här om åretr
och’ då hade min hustru en höna, det klokaste och raraste djur
en ville se för sina lekamliga ögon. Ja, hon var kontant som
en menniska, värpte omenskligt stora ägg och låg ut sina
kycklingar så troget som någon; men inte fick hon priset, utan det
togs af hans, Bullerkronas, egen storgalande tupp.»
Viater var så upprörd, att han glömde både mässtonen och
den omsorg, med hvilken han cljes valde sina ord. »Så behandlar
man nu för tiden sin släkt», tilläde han och sväljde ned vreden
tillika med en bit bröd, som han tog på bordet.
Hustrun kom nu in med maten, hon hade visst hört
mannens tämligt högljudda meddelanden, ty hon sade:
»En skulle ej för en främmande tala illa om sina egna;
men detta om hönan var en så stor orätt, att jag aldrig hade
velat göra det åt en oskyld menniska, än mindre åt en släkting,
så fattig och ringa den än vore. Du kan därför gärna tala om
hela släkthistorien, Viater.»
»Vi ha varit och sett på likstenen i kyrkan, Elisabeth, men
hon här kunde inte riktigt följa med i släktregisterna, därför får
jag väl berätta på redigt historievis.»
Han såg på mig, som om han än en gång ville förvissa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
