Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pölarna, raglade och höllo på att falla öfver någon i döden stel*
nad arm eller ock med hälarna stötte mot något blekt,
genomskjutet hufvud. Då greps den ene efter den andre af dessa
fred-och hemlösa bönder plötsligen af skräck, vände ryggen till och
sprungo i vild flykt nedför backen och så till skogen.
Ragnhild blef begrafven i ett af källarhvalfven, hvilket den
vilde Rysedom lät förvandla till ett grafkapell; men själf kunde
han aldrig glömma det förhastade mordet på den unga flickan,
fastän han blef en högt betrodd och högt uppsatt man efter det
tappra försvaret af Hällevik. Ty efter den natten syntes ingen
af de hemlöse mera i den trakten, och Rysedom — himlen må
veta hvad den karlen egentligen har hetat! — erhöll hela
byn i förläning *för visad tapperhet och trohet mot konung och
fädernesland*. Så blef Hällevik ett herregods.
Men Nils Hult skall ha uttalat den förbannelse och spådom
öfver godset, att det aldrig skall gå i arf till tredje rätt
nedstigande led.
— Min farbror har ärft det efter sin far —»
»Och din farbror har två sjuka söner. Ja, det vet jag
Är det då Ragnhild, som går igen där uppe?».
»Sägnen går, att Rysedom, som dött strådöd där uppe i
sarkofagen, som du kallar huset, blef begrafven i sockenkyrkan,
men kom hit en natt med kista och allt, för att få hvila bredvid
Ragnhild nere i hvalfvet. Detta kunde dock ej ske för hans
höga rangs skull, utan man murade upp en ståtlig graf åt
honom på kyrkogården, där man hoppades, att han skulle hvila
lugnare än inne i kyrkan. Det hjälpte dock ej; han kom jämt
och samt hit, och så öppnades graf ven af Hälleviks nye ägare;
kistan och liket fördes i all hemlighet till skogsbrynet här,
hvarest då var ett kärr, och där nedsänkte husfolket kistan.
Efter en tid flöt hon dock upp; då fylldes kistan med gråsten
och nedsänktes på nytt, medan Rysedoms ande jämt gick där
uppe i korridorerna och sökte efter Ragnhild. Slutligen slogs en
påle ned igenom kistan, och eå blef Rysedom borta — »
»Och Ragnhild, då?»
»Ja, sägnen påstår, att hon sedermera började gå och söka
efter honom. Men nu tror jag, att jag går min väg; jag tycker
att det börjar duggregna.»
»Hör nu, Knut Kristersson!» — målaren vände sig tvärt
mot vännen — »tänker du mig till att tro, det blott och bart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
