Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med jagande skyar; fönstret hade ingen rullgardin, skuggor och
månstrålar uppförde en fantastisk lek i det smala, djupa rummet.
Så knackar det plötsligt tre slag i dörren, hårdt, brådskande,
som om någon öfverhängande fara hotade, och jag ropade högt
mitt: Kom in! och satte mig häftigt upp i sängen.
Då, Knut, då gled dörren upp, och en gestalt, en ung flicka,
klädd i hvita rynkade ärmar, svart korsett och svart sidenkjol,
skred rakt fram till fönstret, där hon ställde sig och såg ut i
parken. Hon var ej en armslängd från min hufvudgärd. Vid
första blicken på detta likbleka ansikte med ett så smärtfullt
uttryck, som jag aldrig skådat i någon dödligs drag, försvann hos
mig hvarje tanke på det otillbörliga i detta besök. Men i stället
greps jag af en förlamande fasa, när hon vände på hufvudet och
fäste sina orörliga ögon på mig.
Jag sjönk tillbaka på bädden, oförmögen att röra hand
eller fot, och med blicken fasthäftad vid den obeskrifligt sköna
gestalten. Ty märkvärdigt nog hindrade ej fasan mig från att
uppfatta hela skönheten i denna uppenbarelse. Hon stod där
orörlig vid den breda fönsterkarmen. —»
»Där Ragnhild blef skjuten midt igenom hjärtat —»
»Men så började gestalten så småningom upplösas i en ljus,
fin dimma, som steg uppåt, uppåt. Jag såg hur höfternas runda
linier flöto ut; korsettens snibb aftecknade sig skarpt en minut i
den silkesfina dimman, så upplöstes den smärta midjan, barmen
skuldrorna, tills blott det fina ansiktet syntes som i en
silfverkan-tad sky.
Och med hvarje del af uppenbarelsen, som bytte om form
kändes det af mig, som om det varit en del af min egen varelse,
som upplöstes och försvann i den oändliga rymden. Jag sökte
under en namnlöä ångest att, medelst min vilja, min tanke, min
egen ande, hålla henne fast i materien eller formen, men kände
hur jag själf blef till intet. Och då nu äfven hennes ansikte
liksom flöt bort i den ljusa skyn, bröt min ångest ut i ett
genomträngande skri, som kunnat uppväcka hela huset.
Den gamle tjänaren, ännu fullt påklädd, kom skyndsamt
och sporde, om jag var sjuk. Hans slutna, värdiga
uppträdande betog mig med ens lusten att inviga honom, i hvad som
händt; jag mumlade något om häftig kramp, bad honom tända
ljusen samt bringa mig ett glas vin, och jag vakade sedan
återstoden af natten. Men, Knut, synen förföljer mig, liksom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
