Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter, dår den försvann. Men i samma stund skred en ung,
ståtlig herre fram till Valborg, rörde vid hennes vinbägare, lade
så något litet föremål bredvid bägaren och var borta. När
prinsessan och Valborg något sansat sig, togo de bort
vinbå-garne, men på bordet funno de ingenting utom en liten
silfver-bunden knif, lik den som Valborg plägade bära i sin
kjortelficka.
Innan det nya Aret blef många månader gammalt, låg
prinsessan lik; hennes brudgum blef den bleka döden. Valborg
stannade ännu någon tid hos enkedrottningen för att trösta henne
i den djupa sorgen, och hon’ skulle kanske stannat i Danmarks
land under hela sitt lif, om ej den unge konungen med makt
och våld velat hafva henne till gemål. Men skön Valborg
älskade den yngling, hon sett i sin syn nyårsnatten och reste
hastigt från hofvet hem till sin egen moder här på borgen.
Borgfrun blef hjärteglad öfver att återse sin dotter så fin och
fager; hon glömde den onda spådomen samt det offrade
barnets klagan för denna sin glädje.
Hvad ondt skulle väl nu de två syskonen kunna göra
b varandra? Vollmar var hofman och ingen röfvare, syskonen
visste ju båda, hvar de hade hvarandra, och i bref hade syster
skrifvit till bror, och bror svarat syster, att de längtade se
hvarandra.
Valborg lustvandrade gärna i trådgården och lärde dår
känna sin broders forne lekkamrat samt talade mångt och
mycket med ynglingen, men mest om sin broder, som hon så
mycket lfingtade efter. Metta hade nu blifvit frökens tjänarinna,
men Valborg kunde, lika litet som Vollmar, lida hennes
tjänstaktighet, aldraminst när fröken mårkte, hur litet eller intet
Metta brydde sig om sitt eget barn.
Ändtligen randades dagen, då Vollmar, efter orlof från
konungen kom hem. I guldprydd hofmansskrud tråder han in
i salen, där mor och syster sitta. Glad springer modern upp
från sin stol; hvit som en snödrifva faller Valborg till golfvet;
det varsel för sin blifvande brudgum, hon på nyårsnatten skådat,
hade hon nu återsett lifs lefvande, och det i sin egen
tvillings-bror.
Hon har dånat af glädje menade hennes moder, och under
det Vollmar och hon sökte återkalla Valborg till lifvet, föll en
liten silfverbunden knif, som varit gömd vid hennes barm, ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
