Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kunde dock icke tillstå sio rädsla för att, sedan det
blifvit mörkt, besöka biblioteket, utan gick genast dit, sedan de
stigit upp från bordet Hon tog denna gång ett ljus för att lysa
sig med och sade till sig själf, att klockan ju icke var mer än
något öfver åtta och att, då det vore ett ögonblicks verk att taga
den anvisade boken, ingenting kunde hända henne.
Med det flämtande ljuset i handen steg hon uppför
torntrappan, gled ljudlöst fram öfver korridorens rotmatta och in
genom dörrförhänget.
Men knappt beträdde hon det stora rummet med sina många
vrår emellan bokhyllorna, förrän hon erfor samma förnimmelse
af att hon icke var allena där, som hon känt, då hon var därinne
nyårsnatten.
Hon betvang sin rädsla och gick fram till den betecknade
hyllan med fast föresats att icke vända blicken åt det hörn. hvarest
hon den där natten sett skuggan glida fram.
»Det var ju det femtonde bandet, räknat från höger», sade
hon nästan högt, för att få höra en mänsklig stämma. Men nu
slog det henne, att hon hade glömt bokens ordningstal, och hon
började rifva ut och ställa tillbaka det ena bandet efter det andra
tills hon spratt häftigt till vid ett knarrande ljud, och då hennes
blick ovillkorligen flög bort till det håll, hvarifrån ljudet kom, såg
hon åter en skugga af ett hufvud afteckna sig på de grå
bokryggarna vid samma hörn som sist och mot hvilket hon omedvetet
riktat ljusskenet.
Skuggan var fullkomligt stilla, Gudrun såg en fin profil
och en till hälften upplöst hårfläta; den därtill hörande gestalten
dvaldes dår inne i vråns djupa mörker och var osynlig.
»Det fir Ada, som står där med framåtböjdt hufvud och
stirrar på mig; hon vet nu, att jag önskat hennes död och att
Dan älskar mig.» Denna tanke for som en skarp blixt genom
Gudruns hjärna. Hon gjorde icke längre något försök att
betvinga sin fasa, utan for besinningslöst fram mot dörrens
för-hånge, mot hvilket hon råkade trycka ljuslågan, så att den
släcktes. Med skälfvande händer trefvade hon nu och ref i de
djupa sammetsvecken för att hitta ut; det lyckades henne ej,
och hon skrek högt på hjälp.
Dan kom brådskande genom korridoren med en
blindlykta i handen. »Gudrun, här är jag!» ropade han, och i nästa
minut hlg deu skälfvande flickan i hans famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
