Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och namnen Dedekind och gamle herr Peder stego med
hotande sorl upp mot prästgården.
Men där fanns ingen hemma, Maria hade rest till Visby,
för att möta sin gamle fader, och detta skedde innan Knut blef
anklagad, så att hon visste inte om den olycka, som vederfarits
hennes trolofvade.
Pastorn stod i sakristian, väntande på att menigheten skulle
inträda i kyrkan; han hörde sorlet därute stiga som en storm,
men så med ett lägga sig till en dödstystnad. Han gick ut för
att se och han ryggade tillbaka vid synen, som mötte honom.
Tre människor på skamstenen: Dedekind, hans dotter och
Knut, alla förenade i en hård omfamning.
Kalkdammet låg som puder på Dedekinds och hans
dotters kläder; olycksbudet hade nått dem på hemvägen; fadern
hade lättat sitt bjerta för dottern; hon kände nu hela historien
om skatten, och de förstodo att Erik tagit helgonbenet ur
relikgömman.
Ater började sorlet stiga: »Den unge är oskyldig!» Då
drog den gamle sig ur sina barns armar, förde det unga paret
bort från stenen, ställde sig där ensam och gaf tecken, att han
ville tala till sin menighet.
Men då höjdes en pojkes gälla röst: »Penningekistan!»
Aldre, gröfre röster togo i, först enstaka, liksom pröfvande,
därefter i alltstarkare och starkare kör: »Fram med penningekistan!»
Dedekind såg sig rådlös omkring i den skränande hopen.
Misstänkte man då honom för att vara en usel penningeockrare?
Han, som gifvit flera almosor af sin fattigdom, än tio af de rike
bönderna af deras öfverflöd!–
»De sju klosterna hafver jag röfvat, de sju kyrkorna
haf-verjag bränt», ekar det med hög skrällande ton igenom skränet
»Galne herr Peder! Klosterröfvaren!» och sorlet dog bort
i häpnad och glupsk nyfikenhet.
Ty in genom kyrkogårdsporten klef nu herr Peder, utstyrd
som en dåre i en hälften manlig, hälften kvinnlig dräkt, rifven, sölad
och fläckad, eofii om han kommit från en fest bland idel vanvettiga.
Han dref framför sig två af Dedekinds huskarlar, hvilka emellan
sig buro den gamla bronskietan.
»Hvem drietar beskylla gamle Dedekind för oärlighet eller
girighet?» skrek han skrattande. »Här är kistan, bry ten
förseglingen, I ärlige män, och delen dess innehåll!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
