Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lämdska resa, och baronen skall helt nådigt taga dig under
hakan, liksom han tager sin trogne jakthund. Han fir ju en gift,
•förnäm man, och den lilla bondflickan är det äkta parets
leksak, men leksaker kunna saklö6t brytas sönder och kastas bort
Du förstår ju hvad jag menar, Agda?»
Ele hade knappast skäl att göra denna fråga, ty Agda
stödde sig tungt mot en furas bruna fjälliga stam och stirrade
på honom med halföppen mun, medan kinderna öfverdrogo»
med en stark rodnad. Vid hans fråga, bet hon häftigt ihop
tän-derna som vid en våldsam smärta, färgen vek hastigt från
ansiktet och kindernas fina hud blef småknottrig vid den kalla
rysning, som flög igenom hennes lemmar.
i>Kau han vara en sådan, då vill jag hellre dö ån lefva
längre», sade Agda tonlöst. »Låtom oss gå, gå härifrån, jag
känner att han närmar sig. Se, där kommer han!» flämtade
hon och tryckte sina båda händer mot bröstet. »Ack, Ele, Ele,
jag kan ej vända mig bort, ej gå härifrån, han drager mig till
sig med trollmakt. Det är silfverbältet! Hjälp, fräls mig, jag
är liksom trädet uppryckt med rötterna och vill flyga emot
honom, som förtrollat mig!»
I 6tigande sinnesrörelse grep hon tag i Eles hand och drog
honom med sig för att ila emot baronen.
Ele gjorde motstånd och fattade henne kring midjan. Hon
ville rycka sig lös, hon såg nästan vild ut i sin frambrytande
lidelse; en liten strid uppstod, tröjskörtet gled åt sidan, och det
dyrbara brudbältet låg blottadt, kallt oeh glänsande under
ynglingens starka, bruna fingrar.
Han grep ett hastigt, ett förbittradt tag däri, silfverhakarne
sprungo upp därvid, och bältet stannade i hane hand, medan
Agda var nära att falla till marken vid den häftiga ryckningen.
Hon tumlade ett par steg framåt, slog ut med armarne, vann
fotfäste på det hala, solbrända gräset och vände sig så mot Ele
med en djup suck, som gömde mycket af en klagan, men
uttryckte något af en befriande lättnad.
»Bältet — det var brudbältet, som drog mig mot honom!»
6ade hon skyggt.
»Naturligtvis, där bor trolldom i glansen!» svarade Ele med
ett bittert leende. »Fatta dig, Agda! I nästa ögonblick kan han
ee oss, då han viker om klipphörnet! Vill du ännu vara hans
och hans friherrinnas kammarpiga?» tilläde Ele frågande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
