Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ett minne af mig. Ser du, här har jag skrifvit på företa
bladet: Gunnar Erlandsson är mitt namn, mig till heder ock
ingen skam; det är mig i dopet gifvet och i lifsens bok
in-skri/vet. Och så står där: Minnesgåfva af flickan Cecilia
Niklasdotter.»
Vid afhörandet af den kända psalmboksinskriften, som här
fick en större betydelse än vanligt, hade Erland vändt sig om
och kommit fram till henne och barnet. »Cecilia», sade han
flämtande, »om jag då sagt dig allt, skulle du då . . .?»
»Det hade ändå blifvit som det är, Erland, ty det var ännu
mer än den ena synden, som skiämde mig bort från dig. Du
hade aldrig sett ditt lilla barn; du brydde dig ej om att det
uppväxte bland synd och ondska; det var detta, som nära hade
kostat mig mitt förstånd och mitt lif.»
Han drog en tung suck och sänkte blicken.
»Jag låg länge hårdt sjuk, och då jag kom till sans igen. .
Ack, Erland, Gud var god, som hörde mina böner, att du måtte
få kärlek till denne lille stackare och för hans skull glömma både
synd, sorg och . . . mig samt bli så lycklig, som den kan bli,
hvilken af den högste fått alla sina synder förlåtna.» Hon böjde
sig ned öfver barnet och kysste det ömt, innerligt, hvarefter hon
sakta nedsläppte det på golfvet, steg upp, räckte Erland handen
och sade:
»Lef väl, Erland; om en vecka reser jag; biljetten år
köpt.»
»Cecilia, vill, kan du verkligen lämna uiig och mitt barn.
Se, hur han klänger sig fast vid digl Kan du ej helt och hållet
förlåta? Har då blott en skuld i ett sådant brott? Gifves då ingea
upprättelse för detta?» Han hade fattat hennes båda händer,
hvilka han i sin ångest hårdt pressade i sina.
»Jag måste resa», hviskade hon bäfvande.
»Icke för biljettens skull, ty min bror har ännu icke köpt
någon åt sig ej&lf, så din kan öfverlåtas åt honom», yttrade nu
den hittills stumma prästfrun småleende.
»Nej . . . nej . . . icke för den . . . men . . .»
»Icke för något annat heller, tycker jag», fortfor frun, nu
med djupt allvar under det hon reete sig från soffan. »När två
fria, kristna människor hysa allvarlig kärlek till hvarandra, önska de
båda blott ett, och det är, att med Guds hjälp få dela glädje och sorg,
lust och nöd med hvarandra, och till nöden kan, hos både män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
