Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annat folk som om da f&tt nej. Urmakaren kan g¿ med det första
friarebudet.»
Björn var för klok att kräfva något svar af Ingel; fålen
skulle ej eggas till att stegra sig, utan. läras gå vackert i seldonet,
därför vände fadern nu samtalet på andra ämnen.
Ingel hörde ej på faderns anmärkning om den förestående
höstplöjningen; hans tanke hade gjort halt inför en fråga: Skulle
Dora svara ja? Ett bäfvande hopp om, att hon skulle göra det,
sköt som en underbar planta upp i hans själ, och
blomster-kalkarne bredde sig likt ett bredt spalier framför hans gamla
uttärda drömmar, hvilka sjönko ned till stoft under det rika
blomsterfloret. Han rätade upp sig till hela sin längd och drog
andan som en, hvilken ur en badstuga utträder i den friska,
varma majluften. Han såg sig glad omkring på det färgrika
höstlandskapet; ögat följde den oförvägne skogsbäcken på hans
halsbrytande språng öfver remnade stenblock, följde den och
stannade framför — .vattenkvarnen. Då segnade den unga
blomsterflocken, liksom rothuggen, och de gamla, sugande tankarne
började sin evinnerliga kvarnhjulsgång, malande och malande
ständigt detsamma om och om igen: »Hon är fattig, hon kan ej lefva,
om jag öfverger henne; henne, som räddat mitt lif, henne, som
jag svurit trohetslöfte.» Han knep samman läpparne, som modern;
hans blick blef åter inåtvfind, som hennes, men hans fot trampade
hårdt i marken och hans händer knöto sig likt faderns, då denne
med maktspråk genomdref sin vilje.
Samma söndag hade Björn ett längre samtal med Gren,
urmakaren, och då de skildes, sade- denne senare:»Det är en
väggarn gärning, Björn Knutsson, och helt nytt år det mig
att utföra den, ty medlet är ej vidare känt i våra bygder. Jag skall
dock ärligt uträtta ärendet på sagda tid, ty de två äro som beställda
för hvarandra, så deras lif komma att gå som urverk. Jag akall
nog ställa mina visare så, att jag vet stunden, då den
stackars själen är nedgången, för att aldrig mer uppdragas här i
lifvet.«—
Följande tisdags förmiddag kom urmakaren med munter
uppsyn in i stugan på Hallagården, bärande en af sina många
sällsynta krukvåxter i famnen. »Skulle jag kunna få sfiga några
ord i stor hast åt Dora?» frågade han med brådskande röst,
utan att taga ögonen från den dyrbara blomman.
»Jo, kom in i kammaren. Vill Gren kanske sälja blomman?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
