Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarbelst Karin kom till någon kyrka, i hvilken gudstjänst
firades, gick hon in med ein korg på armen, Olof kunde möjligen
sitta därinne, han brukade alltid gå ordentligt till Guds hus,
och han skulle nog blifva glad, när han fick veta, att hon ännu
hade sina gångkläder i behåll, liksom också kistan och
Humletorpet.
En gång föll det Karin in, att Olof kanske tjänade i samma
stora sjöstad, som en af hans yngre bröder, och så tog hon
kosan ditåt, med en liten afstickare på ett par mil, när någon
ny aning fick makt med henne; men sitt egentliga mål, sjöstaden,
behöll hon dock jämt i tankarna.
Hon kom slutligen dit en söndagsförmiddag, då klockorna
ringde till gudstjänst, och med sin korg på armen begaf hon
sig till kyrkan. Ingångspsalmen var just börjad, då Karin
inträdde. Hon blef stående på gången, böjde ned hufvudet mot
en af bänkarnes karmar och bad för eig och Olof, som hon
alltid plägade, men lät sedan blicken eökande glida öfver de
fullsatta bänkraderna, tills den stannade vid ett bekant ansikte
ytterst i en bänk på kvinnosidan.
»Fröken Ottilia från min herrgård!» sade Karin halfhögt, och
klef fram i den tämligen folktomma gången, tills hon kom
utanför den bänk, i hvilken bemälda unga dam tagit plats. Här
neg nu Karin så djupt, att hennes korta, utstående kjolar stötte
mot kyrkgolfvet.
Där uppstod en rörelse i de närmaste bänkarne vid denna
syn och förstulna leenden flögo öfver månget ansikte.
»Sått dig ned, kära Karin!» uppmanade fröken Ottilia,
vänligt hviskande, men Karin gjorde ännu en nigning, åtföljd af
den halfhögt gifna försäkran, att hon mycket väl kunde stå.
I en af de närmaste bfinkarne till höger i gången lyftes
då hastigt ett manligt hufvud, som under sången varit djupt
nedböjdt i bön. Karin vände eig tvärt om, som om någon kallat
på henne, och stod nu verkligen ansikte mot ansikte med sin Olof.
Hon hvarken skrek eller svimmade, hälsade icke en gång,
ty sådant passade icke i kyrkan under pågående gudstjänst,
men blicken, som under sex långa år skvallrat om så mycken
innestängd smärta, strålade nu åter af samma glädje och
silll-het, som då hon fordom såg Olof i den lilla landtkyrkan, och
Karins bleka ansikte blef nu nästan lika rosigt, som under
hennes ungdomstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
