Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äfven Olofs ansikte uttryckte mera glädje, än man
kunnat vänta att fä se i Lans nu af ånger och bekymmer starkt
åldrade drag.
Karin fortfor att stå orörlig, med sin korg bredvid sig,
men när prästen läste syndabekännelsen väckte hon ånyo
uppmärksamhet genom att falla på knä på stengolfvet och med
brinnande andakt och halfhög stämma eftersäga de välbekanta
orden.
Olof hade fallit på knä inne i bänken och bekände nu
tyst för Gud den synd, som under alla dessa år tyngt på hans
själ och slutligen drifvit honom tillbaka öfver oceanen hem till
fäderneslandet.
Karin stod efter slutad gudstjänst utanför kyrkan och
väntade på honom, och när han kom ut, räckte hon honom handen
så enkelt och naturligt, som om de hade skilts åt dagen förut,
och så följdes de åt ned mot hamnen, utan att någon af dem
rått visste, hvilken våg de togo. *
»Du har visst varit långt, långt borta?» sade Karin. »Jag
har sökt dig vida omkring i bygder och städer, men icke
kunnat finna dig förrän i dag. Har du varit här länge?»
»Jag kom hit i går från Amerika och hade ämnat fara
till hembygden.... Sparbanksboken....»
»Jag anade, att du kommit i olycka för den», afbröt hon
hastigt och tilläde blygt, som i forna dagar: »Men jag har
mina goda gångkläder samt Humletorpet.»
Tårarne stego honom i ögonen; huru väl kände han icke
nu igen den vackra blicken och den godo, milda stämman!
»Och jag har så pass mycket, att jag kan betala dig dina
tusen kronor och räntan», sade han.
Då blef hon lika hvit, som hon nyss varit röd. »Olof
öfvergif mig icke en gång till, ty då förlorar jag rent mitt
förstånd!» kom det ändtligen i skärande ångest öfver hennes
ryckande läppar, och i en våldsam gråt löstes nu hennes
mångåriga stumma smärta och ve.
Han förde henne bort till en af hamnens soffor och satte
sig bredvid henne. »Du har då förlåtit mig, Karin? Förlåtit
allt och vill ännu blifva min hustru? O, då jag i Amerika af
en gammal bekant fick höra, hur det gått med dig, då» — rösten
svek honom, och han kramade hdrdt hennes hand.
»Jag tror, att jag hela tiden varit besynnerlig», sade hon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
