Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men efter första veckans förlopp började fiskelägets
befolkning tvifla på, att fr&mlingen var landskapsmålare. Stafflit stod
orörligt i en vrå af kammaren, färglådan var aldrig öppen, och
blott med en bok i handen sågs den unge mannen ströfva omkring
uppe på berget.
Det skulle ju kunna vara, att han där uppe ifrån studerade
ljusbrytningarna öfver vik och haf samt br&nningarna nere vid
bergets fot; men han hade så lite ro i sig, karlen, och ingen egentlig
naturvän var han heller. Han kunde ju stundom slänga sig ned
med ryggen vånd åt hafvet, i den frodigaste grupp af hvita och
gula sippor, utan att bry sig om, hur många unga blomsterlif
«om därvid krossades.
Hvem kunde denne herr Steinerz egentligen vara?
Så började Arildsboarne spörja hvarandra, och samma fråga
gjorde mor Halverson sin man en dag, då de båda samlade upp
-ett urval slätslipade rullstenar nedanför granitklipporna.
»Hade han ej så milda, goda ögon, skulle jag tro, att han
hade ondt samvete. Han ser jämt ut, som han väntade på något»,
sade fiskarhustrun, i det hon med det fyllda tråget gick ned till
båten, som låg förtöjd inne emellan de röda spetsiga klipporna.
Mannen klef öfver relingen för att i båten tömma sin egen
stenbörda och sedan mottaga hustruns.
»Konstnärer ha liksom kvicksilfver i kroppen. De åro
folk för sig, som lär få uppenbarelser om, hvad de skola arbeta på;
Steinerz går väl här och väntar på en sådan. — Men nu kan
jag ’uppenbara’ för dig, Helena, att vi för denna gång ha nog
af stenar till näten och segla hem. — Där är ju herr Steinerz!»
Främlingen trädde hastigt fram mellan de skarpa, höga
klipptinnarna, hvilka där resa sig som väldiga ruiner efter
någon ofantlig jätteborg, mellan hvilkas pelargångar och
half-förstörda granit- och gneismurar vattnet nu under ett sakta
porlande, hviskande och klingande gled in och ut, här och där
med ett litet lekfullt hopp öfver en halft grusad jättetröskel.
Lätta, ulliga skyar drogo fina, matta strimmor öfver en klarblå
himmel, Skelderviken låg i hvitt bleke och solstrålarne dansade,
brötos och gnistrade skarpt mot det brokiga rullstensbältet vid
vattenbrynet.
»Får jag fara med i båten, Halverson?» frågade Steinerz
»Det börjar bli en smula enformigt här; skulle jag kanske
sedermera någon gång få följa med på fiske? Blott på de kortaste
turerna, förstås», tilläde han hastigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
