Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu tror jag, att den där nppenbarelsen, Steinerz väntat
uppå, kommit», sade mor Helena med oskyldig min till sin hyresgäst,
då hon en dag såg honom ordna en del målareutensilier.
»«Ta, nu skall jag ändtligen börja afteckna en del
naturföremål här», svarade han i lätt ton.
De nn anlända damerna voro svenskor från någon af
landets mellersta provinser och talade detta sjungande, klangrika
språk, som är så bedårande för skåningar och danskar, när det
ljuder i den dämpade tonart, som bildningen påbjuder, men som
kan vara så skärande och oharmoniskt, när vreden eller andra
häftiga lidelser dirigera stämmorna.
Fröken Anna Kerfält var en vacker flicka med ljusbruna,
något utstående ögon, yfvig mörk krusig lugg, en tämligen stor,
men frisk och röd mun samt med stark färg på kinderna.
Hennes sätt var något tillbakadraget, men tillika inetällsamt, och
hon hade en obehaglig vana att jämt med blicken rådfråga sin
väninna, som tycktes vara besvärad af flickans synbara ovana vid
sällskapslifvet.
Fru von Waldenau var en fullständig världsdam; hon var
vid den tiden trettiofem år gammal, men såg ung ut och hade
ett ansikte och en figur, som i den lilla sommarkolonien väckte
uppseende och af de yngre beundrades; de äldre herrarne hviskade
oin hennes ögon och gjorde små miner åt hvarandra.
Damerna hyste en afgjord motvilja för den vackra frun,
som förde sig med en världsdams hela lugna säkerhet oeh med
ett älskvärdt tillmötesgående, hvilket borde ha tjusat alla.
Men kvinnor ha ett sjätte sinne, när det gäller att bedöma
sitt eget kön; de ha en förnimmelse af den atmosfer, som
om-gifver vissa kvinnor, och liksom en del människor känna, att en
katt är närvarande, äfven om de ej se djuret, så känna kvinnor
ofta närvaron af en farlig kokett, innan de sett en enda skymt
af hennes program eller konster.
Männen kalla denna ovilja, afundnjuka, och dock hysa de
ejälfve en liknande motvilja för manlige koketter.
Steinerz tog ej någon lifligare del i den egendomliga rörelse,
som ankomsten af dessa två damer förorsakade. Han tycktes
ej känna dem, och bekantskapen knöts emellan honom och dem
på samma enkla, naturliga sått, som med de öfrige: man möttes,
hälsade, utbytte ett par anmärkningar den ene dagen; den andre
var man redan gamla bekanta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
