Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«
hade för afeikt att förvilla er allesamman; Halverson var ju på
vippen att låta locka sig ned, och herr Steinerz —»
»Ja, Anna, du kan ej tro, hur modigt han stred mot mina
lockelser; men han visste ju också, hvem som bad för hans unga
lif här uppe på berget.»
Steinerz gick hastigt fram och tog plats bredvid henne:
»Klara!» hviskade han, »var då i Guds namn en smula försiktig!»
Halverson uppfattade ej orden, men han förstod så mycket
bättre vinken och kände åter harmen koka i sinnet.
»Hafsfrun nöjer sig ju, nftr hon bara får en karlvante, hörde
frun häromdagen», svarade Halverson. »En stackars karlvante.»
Steinerz tryckte varnande Klaras hand under den
sjal-fiik, som hon slängt öfver armen åt hans sida, men hon kunde
ej mera hejdas. Hon hade ju lämnat Arildsläge för några dagar
i hopp, att saknaden skulle blåsa nytt lif i en låga, som
började bli matt i Steinerz hjärta. Återkommen hängaf hon sig
be-sinningslöst åt sin längtan att få vara ostörd med honom, men
fann ingen bättre utväg än denna utflykt till bergsgrottorna, och
i sitt uppjagade sinnestillstånd betraktade hon sina tre andra
följeslagare som rent betydelselösa bipersoner.
Klara hade önskat ett samtal med Steinerz för att få slut
på den pinande känslan af att han glidit ifrån henne, och att
hon stod ensam på det sluttande plan, hon beträdt, när hon,
trött af det enformiga i sitt husliga lif, lockade till sig den unge
«kånske bruksägaren, som under en del af vintern uppehållit
sig i hufvudstaden. Själf hade hon under denna frivola lek med
elden gripits af denna våldsamma lidelse, som mogna kvinnor
stundom fatta för yngre män, och hela hennes varelse greps af
ett vanvettigt begär att blifva skild från sin man för att kunna
tillhöra Steinerz.
Hur hade icke både hon och han i deras blinda rus längtat
efter sommaren, för att obemärkt kunna sammanträffa i denna
aflägsna undangömda vrå, där ingen själ kände dem eller gissade
deras hemlighet! Och nu, innan rosorna vissnat i fiskelägets
«må trädgårdar hade lidelsens rosor redan börjat visa det skarpa
törne, på hvilken de utvecklat sina giftiga kalkar–-
Steinerz hade under hela vandringen till grottan varit så
ojämn, så upprörd, men på samma gång så försiktig; det blef
henne ej möjligt att af honom framlocka eller aftvinga den
nfgörande förklaring, på hvilken hennes framtid berodde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
