Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag skulle väl knappast säga det, men eftersom frun själf
frågar, så får jag väl bekänna det, .att hon gör sig grön för
dem hon vill förleda.» Halverqon såg med ett bittert hånleende
på Klaras gröna kjol, under hvars kant hennes små fötter med
de våta skorna stucko fram. .
»Nå-å!»
»Och så de grannaste ögon och hår. — En gång hade hon
lockat till sig en yngling, och hon höll honom så fast, att han
blef tvungen att möta henne i skogen kvar eviga dag. Hon tog
alla hans tankar, sög all hans lifsmärg, när hon kysste honom
och han vardt som skuggan af en ung man.»
»Han dolde, förstås, för alla detta kärleksförhållande, som
han kände skulle vålla hans död, men han hade en bekant, som
varit i samma fördömelse, och han rådde honom till att till en
början få se sin käresta på ryggen och icke bara i ansiktet. För
se, denne erfar ne karlen trodde för sig själf, att det granna
fruntimret, som aldrig gaf ynglingen ro eller fred, varen skogsfru.»
»Ynglingen blef nyfiken och smög sig bakom henne; då
såg han, hur tom hon var invärtes — rakt ihålig, som ett
bak-tråg eller en vattenho. Han blef rent olycklig öfver att ha
gifvit sig i lag med en sådan, men han kände ej själf något
sätt eller vis att bli fri från henne och rädda sin ungdom och sitt
människolif, utan han gick till den där äldre mannen och klagade
sin nöd.»
»Medlet ligger i hennes hand», sade mannen; »hon måste
själf ladda den bössa, som skall gifva henne dödsknäppen.»
»Näste dag, då ynglingen mötte skogsfrun och hon var
fagrare och närgångnare än någonsin, började han ställa sig,
son) om han vore rädd att mista henne — för se, det är alltid
så, att där vill lögn till mot lögn med skogsfruar — och han
talade om, att döden ju kunde taga bort henne. Då tog hon
till att ¡»kratta, så det ekade i skogen och sade, att döden inte
rådde på henne, utan att hon själf laddade bössan.
»Det kunde du väl göra, för plasér, med min bössa, så
finge jng se, hur det ginge till», sade han.
»Tag hit den!» sade hon, nog så säker på, att han ej hade
karlamod till att fria sig från henne.
»Nå, hon tog alla de trollting, hon behöfde till skottet,
laddade och lemnade honom bössan. Men då kom hon att se
honom i ögonen och märkte, att där kommit förnuft i dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
