Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soleo sände du, liksom pröfvande, några skarpa strålar
upp öfver kanten af en blåviolett sky, som bildade en bred
«trimma Ofver morgonrandens glödande färgspel, daggen låg
•öfver gräset, som ett trolskt skimmer i pärl grått med
gnistrande färgbrytningar, där pärlorna träffades af solstrålarne; allt
var tyst, ej en fågel rörde sig ännu, ty för dem var nu
kärleks-tiden förliden och dagen lång nog till sträfvan för ungarne.
Då Harald Holm närmade sig kyrkan, hörde han hur den
«tora kyrknyckeln vreds om i låset, och hur kyrkporten
slängdes upp. Han såg dock, att det blott var en grupp af
hemmastadda bönder, som öppnade templet, och han förstod att den
unge nitiske pastorn blifvit nödd och tvungen att ge vika för
kyrkvärdarnes vilja och folktrons makt.
Det stigande solljuset låg dock Harald i ögonen, så att
&an ej urskiljde en grupp vallfärdande, som tryckt sig intill
muren och hastigt gled in i kyrkan, då porten flugit upp. Han
£ick, nu själf in för att invänta de troende pilgrimernas ankomst
•och vara närvarande vid deras böner och offer till Norges gamle
kämpakonung, Olof Haraldson.
Ännu dansade röda och gröna solljusringar för Holms ögon,
■och han stannade vid kyrkdörren för att låta den i kyrkan
rådande skymningen värka på hans synnerver, och först efter
«n stund framträdde de enskilda föremålen därinne tydligt för
hans blickar.
Den stämning, som nu, då morgonsolen föll in genom
kyrkfönstret i öster, hvilade öfver den gamla medeltidsinredningen,
grep med underlig makt i hjärtats strängar. Bildverket på det
«tora altarskåpet glänste endast i svag darrande belysning, då
däremot den store bilden af hjälten, som föll för sine hedniske
landsmäns vapen vid Stiklarstad, framtiädde i hela sin bjärta
färgprakt, och med en gloria af solstrålar kring kungakronan
«amt med gnistor af solljus springande öfver den undergörande
«ilfveryxan i hans band.
Sakta trädde Harald Holm längre fram mot det gamla
trefaldighetsaltaret på kyrkgången; han märkte nu, att där kommit
pilgrimer före honom in i helgedomen och han villé ej störa
dem.
En kvinna, hvars ansikte han ej kunde se för den svarte
hufvudduken, gled utur den öfverete banken fram till
helgonbilden, tog yxans blad från dess målade träskaft och strök med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
