Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafningen firades ett par dagar, innan Ale blef inkallad till
krigshären, som skulle rycka ut.
Detta krig varade i många år, och under tiden stod själfva
borgen ode; men ändtligen slöts fred med landets fiender, och
junker Skarpes båda söner återvände till fädernehemmet.
Genast efter hemkomsten begärde Lavard, att en vård skulle
sättas öfver föräldrarnes graf, och då Ale nu ej mindes annat,
ftn att junker Skarpe blifvit graflagd i kyrkans kor bredvid sin
hustru, eå fick denna plats två med bilder uthuggna grafstenar.
Väl mindes godsets underhafvande hvar den förre
borgherren fått sin graf, men ingen dristade sig att säga hur han, likt
en själfspilling, blifvit lagd i mull i kyrkogårdens norra hörn.
Lavard trifdes ej på borgen, utan köpte sig jord i nejden,
odlade och byggde som en fredens man och en god bonde.
Då hände det, en kort tid efter den nye borgherrens
hemkomst, att en ung, främmande flicka, som först synts på orten
samtidigt med Ales hemkomet, flöt som lik vid sjöstranden ett
stycke från borgen. Och då hon blef hållen för en
själfmörder-eka eller åtminstone för en af krigslägrets lösa kvinnfolk, fick
hon sin giaf norr om kyrkan i hörnet invid kyrkogårdsmuren.
Men då skedde det, att de, som gräfde den okända flickans
graf, stötte på en stor gråhvit stenbild, af manlig ekepnad, djupt
nere i mullen.
De grofvo upp stenbelätet och förde det till borgen, ty
dödgräfvarne voro främlingar på orten och visste ej hvad som
timat d9r för langre tid tillbaka.
Den unge borgherren skrattade, när han tillspordes, om
han ville köpa en staty, som var funnen i jorden. »Det är någon
gammal själfspilling, som blifvit förstenad,» sade han, utan att
tanken på faderns graf en enda gång rann honom i hågen.
En ond lust att injaga fasa hade den unge borgherren, och
därför befallde han att stenbilden skulle stå upprest midt på
kyrkogården, församlingen till skräck, varnagel och uppbyggelse,
sade han.
Och där stod stenbilden väl i vintrarne tre och i lika många
somrar för snö och storm, för hetta och regn, och hvarenda själ,
utom borgherren och hans bror visste, att det var junker Skarpe,
som för eina synders skull ej fått multna i jorden.
På borgen var det nya lefvernet likt det gamla, sus och
dus, som om hvarje dag varit den sista och ingen domedag att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
