Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gården, sä att vi må kunna förfriska kamraten med en bägare
vin till nattdryck?»
Alla de unge männen veko tillbaka. »Stenbilden är för
tung för en af oss», sade några, som ej ville visa att de blifvit
rädda.
Det Båges, att junker Skarpes yngste son denna natt sett
allt för djupt in i ett par granna blå Cgon, och att dessa ögon
nu skulle ha mött hans med en hånande fråga efter hans mod;
kanske dock att han blott hade sett för djupt i bägaren.
»Jag hämtar hit den förstenade själfspillingen; vägen är ej
längre än att jag orkar bära belåtet hit!» ropade han och gick.
»Passen nu på, I spelmän, och stämmen upp en krigsmarsch,
då den nye gästen kommer!» ropade Ale samt gaf befallning åt
tjänarne att fylla alla pokaler med det bästa vinet.
I tät flock, junker Skarpes dotter i spetsen, med upplyfta
bfigare och under musikens ljud, väntade det galna festlaget på
den döde. Jimker Skarpes äldste son stod redo till att bjuda
honom välkommen.
Dörren till riddarsalen stöttes upp, Lavard satte stenbilden
ned på golfvet midt framför junker Skarpes dotter.
Med ett gällt skrik for hon tillbaka; hennes skräck smittade
hela skaran, alla armar föllo maktlösa ned, vinet spilldes och flöt
öfver hvita, blottade skuldror och rann som strömmar af blod
utefter golfvet omkring det förstenade liket.
»Bär honom genast tillbaka och jag skänker dig jord så
mycket du kan bruka!» hviskade borgherren till sin broder.
Åter lyfte junker Skarpes yngste son stenbilden på sina
starka armar, men nu för att bära den tillbaka, och knappt var
den döde utom riddarsalens dörr, förrän den unga enkan med det
rödbruna håret, öfverdådigare än någonsin, skämtade och log
med sina kavaljerer.
Klockan slog ett i kyrktornet, just som Lavard ställde
stenbilden på dess förra plats i den vigda mullen; den helige
långfredagens morgonstjärnor lyste ned öfver de dödes stad.
På knä invid bildens fotter låg junker Skarpes yngste son,
fasthållen af den dödes händer.
»Hvem är du, som jag hånat?» sporde den lefvande mannen
den döde.
En menedare, som ej kan multna i jorden förrän den gamla
knypplerskan, som bor i nästa by, kommer hit och löser mig
från min ed och löfte,» svarade den döde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
