Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från lagens förbannelse. — Om de fattige, som prästerna alltid
lofvade det mesta goda, den största hjfilpen, i verkligheten
företrädesvis skulle träla under lagen, då. — Den blinde fattade sig
med båda händer om hufvudet och klämde till tinningarne, som
om han tänkt att med ett enda tag kväfva de tankar, hvilka på
en gång fingo lif; tankar, som han i ein fantasi såg taga
ormgestalt och tala med hvisslande tungor.
»Inled mig icke i frestelse, utan fräls mig ifrån ondo!»
stönade ynglingen med ångestsvett på sin djupt nedböjda panna.
Toöte talade ej ett ord under hela vägen.
* •
»
Äter drog våren fram öfver slätter och kullar, åter sjöngo
lärkorna, och de nyplöjda fälten uppsände en ljum ånga.
Nils hade, på få dagar när, nu tillbringat ett år i Tostes
gård. Bonden var nöjd med honom, men ännu mera med sig
själf, »som gjort en människa af lösdrifvaren.» To ste räknade
sig det till furtjänst, att han låst in den blindes fiol för att skydda
ynglingen mot frestelsen att spela dansmusik samt därmed förleda
ungdomen till onda begärelser och synder. Och dessutom hade
Toste »lagt tygel på det stycke kött, som mest ondt kommer åstad.»
Toste hade nämligen användt en hel söndagseftermiddag
till att lära Nils psalmen: »Om tungans rätta bruk.»
Detta skedde kort efter den blindes ankomst till gården,
då han en lördagskväll berättat tjänstpigorna om den föregående
midsommardansen i en skogsbygd, där han spelat, tills solen
rann upp öfver trädtopparne.
Nils lärde sig villigt den nämnda psalmen af Toste; dennes
dotter lärde honom sedan melodien, och så sjöng den blinde om
tystlåtenhetens dygd, eå det genljöd i Tostes stuga.
Han hade med lätthet lärt sig en del arbeten, hvilka för
honom blefvo bilder på hans egna skiftande stämningar samt
på andra personers sinnelag.
Blånkordning, det var att lägga sin egen vilja emellan lag
och samvete, reda ut den, hugga hårdt till de värsta knutarne,
vånda, reda och reda, tills den blef så lätt, så mjuk och klar,
att Gud kunde spinna sin viljas starka guldtråd därin och väfva
lifvets dräkt, som skulle skyla den nakne frysande anden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
