Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klappa de fina kläderna utan ville gCra detta helt ensam.
Tjänarna talade då redan om, att hón hade ett svårt sinne och att
mor Marna tagit rent fel, då hon trott sig förstå, att detta blott
hade sin orsak i något, som skulle visa sig, när tid kom; där
var ännu ej något barn att vänta på.
För att göra Gunborg så trygg, att hon vågade komma
till insjön med sin tvätt, gick Frans till hennes man, för att, på
välvilliga grannars sätt, spörja om Olof Dahl ville ha något
bud med honom till staden, ty Frans måste denne samme dag
fara dit, men kunde ej komma tillbaka förrän om en veckas tid.
Olof hade ej något bud, men han frågade sin hustru, om hon
ville begagna sig af tillfället att få bud till köpmannen. Nej,
hon hade ej tid att tänka på det nu; hon räknade sina
spetskragar och hvita lösärmar och såg upphetsad ut.
Det var bortåt eftermiddagen, när Gunborg lät pigan
draga ned den lilla byken på en kälke; själf drog husmodern
sina två styfbarn på en barnkälke. Det sades redan då om
henne, att hon aldrig ville vara allena, men att hon endast i
nödfall ville ha tjänarne eller främmande personer Dära sig.
Nu skickade hon hem pigan, anvisade barnen en liten backe
vid skogsbrynet* där de kunde rusta med sin lilla kälke, och
började så att vid den upphuggna vaken klappa sina
tvättkläder.
Ljudet af hennes klappträ gaf eko i skogen, hon hörde ej
de smygande karlstegen bakom barnens lekplats. Gossens
skrämda skrik, som dock genast förbyttes till jubel, kom henne
att häftigt vända sig om. I skogsbrvnet stod Frans Ejlert med
ett af barnen på armen och det andra på kälken, vild, trotsig
och besluten att pröfva hela sin makt öfver Gunborg. Hon
stod som fastfrusen vid isen, oförmögen att röra sig eller tala.
’Kom hit upp!’ manade han, mera med åtbörd än ord,
och de små sträckte händerna mot henne och ropade: ’Mor, kom,
leka med snälle man!’
Då kom där lif i henne, och hon började springa efter
honom; han ilade före med barnen Iflngre in i skogen utan att
se sig tillbaka, men säker på att hon följde, så fort hon orkade.
Han var liksom galen af raseri öfver att ha funnit barnen äfven
nu stå hindrande för hans afsikter.
Det hade varit hans mening att öfverraska henne vid sjön
och med våld, om det ej gick på annat sfltt, föra henne till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
