Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kora Lave igen; nu alog han hårdt på fönstret, och både
mannen och hustrun varsnade tydligt hans ansikte mot rutan; han
stirrade in på dem med stora, öppna ögon. Vid denna syn,
som kom Elin att segna ned till golfvet, tog vreden hennes
man, så att han ryckte till sig sin laddade bössa, siktade och
sköt på Lave; men inte tar skott på gengångare, fast krut år
bra mot trolltyg.
Från den stunden tog Mårten till att liksom vissna ur
världen, men Lave höll sig sedan längre borta från huset, och
Elin började tro, att han skulle lämna dem i fred. Hennes
man sade sig tro detsamma, men han tänkte annorlunda, ty han
visste, att den döde skulle hämnas det förhastade skottet.
Mårten hade arrenderat en jordlott nära byn och satt
potatis på den jordbiten; en dag på senhösten gingo makarne dit
för att upptaga skörden. Barnet hade de lämnat i vård hos en
faniilj i närheten, och fastän solen gått ned, ville de afsluta
arbetet på fältet, innan de gingo hem. Kvällen hade fallit på, när
de båda slutligen vandrade därifrån; mannen före på den smale
gångstigen invid pilvallen, hon efter, båda bärande med sig en
del af potatisskörden. Manuen gick fort och såg sig ej tillbaka,
förrän han kotn till en ståtta, där han stannade för att hjälpa
Elin öfver, men då hvarken hördes eller syntes hon till. En
stund väntade han, så gick han tillbaka; vid en pilbuske på*
dikeskanten fann han henne liggande, rak som en död. Med
sina händer öste han vatten från diket öfver hennes ansikte,
tills hon åter fick lif och förmådde gå. Ingen af dem talade ett
ord den kvällen, tände ej häller upp eld eller ljus i hemmet och
sluppo därför att bli öfverfallna af sjukdom. Men* då andra
dagens sol var uppe, förtfiljde Elin just, hvad Mårten hade anat.
Lave hade bakifrån öfverfallit henne och slagit henne till
marken.
’Jag trodde, att det var mitt lif, han ville hal* sade då
mannen. ’Det vore bäst, att han toge det; du behöfs här bättre
än jag, för barnets skull.’
Han biel ockeå svagare för hvar dag som gick, och fram
på våren, då pilträden blommade, utsläcktes hans lif som ett
nedbrunnet ljus.
Väl hade nu Lave fått döden till att skilja de två
makarne från hvarandra, men hans osalige ande nöjdes ej därmed,
utan förföljer, värre än förr, sin forna trolofvade. Hon har för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
