Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle gä bort till detta träd, och var då mossan kvar och dolde
ihåligheten, eå skulle detta vara henne ett tecken på, att det
hon velat göra för sin slägt, det var rätt.
Hemkommen från midsommarnattens dans och lek fann
Olaves sin styfmor liggande till sängs, sjuk och i vild feberyra.
Hennes fantasier rörde sig jämt kring en ask, som Marja
egde, och som Knif-Jössee flicka hade röfvat från henne.
På hemvägen från blomstermarknaden besökte kloke Anders
sin kusin, och då han fann henne yrande, sökte han upp tre
stenar, en i vattnet, en från åkerfältet och en från ängen. Han
glödgade stenarne i eld, släckte dem i vatten och gjorde alla de
magiska konster, han kände, för att häfva sjukdomen, som,
enligt hvad den ene stenen vid släckningen sagt honom, hade
flugit på henne vid stranden. Anders offrade mjölk till husets
vättar, och i den ljusa, vänliga stugan, där Olaves i pinande oro
satt vid den sjukas hufvudgärd, steg en ånga af hvitlök och
dyvelstråck upp ur den lerkruka, Anders svängde öfver sängen,
mumlande:
»Ar om tarne, gud tjäne denne säd, arne nisi, du kaden
soma solfbroa, amen.»
»Jag tar min näst starkaste besvärjelse, Olaves», sade
Anders med en viss skygg vördnad, afvaktande hvad som skulle
ske efter detta behandlingssätt.
»När hon nu kvicknar till, skall du bara lofva henne att
aldrig mera bedröfva henne; detta är det minsta, du kan göra
för henne, som varit en mor för dig, sedan du var elfva
månader gammal.»
Olaves tycktes hvarken höra eller märka, hvad som
föregick i stugan; det häftiga uppträdet, som på midsommarsnatten
egt rum emellan honom och styfmodern, stod som en mörk
stängande mur ’mellan honom och henne, och han kände, att
det alltid skulle bli tungt och mörkt inom honom, om ej hon
bröt ner muren och åter såg vänligt och mildt på honom.
Ehuru Olaves var långt ifrån att tvifla på gagnet af
Anders konster, ville han dock ha bud efter läkare, men dåden
kloke vid första ordet därom med en min af djupt sårad värdighet
beredde sig att lemna huset för att aldrig återkomma, kände
Olaves sig så hjälplöst öfvergifven, att han helt och hållet
anförtrodde den sjukas behandling åt Anders.
En dag såg det ut, som ora dennes dekokter, rökelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
