Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långsamhet, pratade igen, åt på nytt och drog ut måltiden öfver
en timme.
Olaves förstod, att han var rfidd och kände sig därvid själf
hemsk till mods. Månen hade för en stund sedan gått upp
öfver skogen, men himlen var skyfull, och från marken uppsteg
en lätt darrande dimma.
»Vi få nederbörd, där är storgård kring månen», anmärkte
Maijs ställande sig vid fönstret.
Pigan dukade af bordet och sade ett sömnigt »god natt.»
Hela huset hade gått till ro utom] dessa tre personer i
storstugan.
Lampan höll på att slockna, veken låg torr i glasbehållaren,
Olaves blåste ut den osande lågan.
»Behöfver du lyse, Marja, så kan jag kanske leta upp en
talgdank.»
»Onödigt, jag ser nog att sofva», sade hon med ett försök
att skämta bort den tryckande stämningen.
»God natt då! Skall jag följa er till kammaren, Anders?»
»Följa» — spratt han upp ur sina grubblerier. — »Nej —
men säg Olaves», hviskade han doft, »har du sett den saliga
döda sedan?»
»Moster!a sade Marja och satte sig tungt ned på stolen vid
fönstret.
»Ja, barn. Och nu kan en då börja begripa, hvad hon
ville här begrafoingsnatten, då både Olaves och jag sågo henne,
och jag arme bar märke af hennes fingrar.»
Och så skildrade Anders, hur den döda kommit in till hans
säng, tagit honom öfver båda armarna så han inte var karl till
att röra sig eller så mycket som knysta en gång. — Sedan hade
han flerfaldiga gånger haft gastamöte emellan Hallbo och de
yttersta byhusen.
Anders talade med låg, dämpad röst och med en sådan
trovärdighet, att han själf kände, hur huden på hans kinder
sammandrog sig och blef knottrig, i det blodet vek bort. Olaves
andades tungt och ur det bleka ljus, som månen spred öfver
stugan, syntes Marjas unga ansikte krithvitt öfver den kolsvarta
dräkten.
»Ja, Marja», fortsatte Anders ännu mera dämpadt, »jag
vill ej lägga mig i pänningesaken, för nu, när asken kommit till
rätta, får Anna-Cella nog ro för den saken, och skulle hon ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
