Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afsatser; Den däfna lukten ’af ruttna blad och svamp föreföll
honom Bom en återspegling af hans feget inre, dir allt var så
hoprörd^ grått och oredigt, och dftr han ej kunde få tag i
något fast och hållbart. Det var, som om allt gled, vaggade och
småglittrade, liksom nu dimman, dftr en solstråle kämpade för
att bryta fram.
Hade Olaves tillegnat sig vår moderna bildning, skulle han
blifvit en af dessa drömmare, som tro sig fatta lifvets djupaste
mysterier, nftr de spinna och spinna ofattliga nftt af det egna
jagets halfskämda safter. Okunnig, utan tillräckligt ordförråd
för att ens för sig sjelf kunna gifva form åt sina skiftande
stämningar, hade han nu blott en bild för allt detta, som håndt
honom. »Det är, som om jag ätit rödlök; allt hvad jag får
ofvanpå den hjälper inte, den kommer alltid öfverst,» sade han
halfhögt, som han brukade, då han kommit i misstämning.
Rödlöken var den underliga rörelse han i går erfarit, då
Ella lockade honom med dansnöjet. Han blygdes, men kunde
ej låta bli att tänka därpå. — Ella var också själf en bild af
den ljumma, mjuka, lockande dimman — eller var denna en
bild af henne? — Eller? — Men så kom minnet af nattens
i-sande fasa och gjorde honom nykter.
Var han icke nu friköpt, då Marja fått pänningarne? Hade
han inte lof, kanske, att tala, med hvem han ville, utan att hon
behöfde förakta honom? — Hon och den döda, de höllo i hop;
han kände det nog; de ville, han skulle vara den tredje och det
— ja, om han inte hade Ella.–
Olaves kastade sig ned i ljungen, där dimman samlat sig
till små klara perlor på de ljusröda blomvipporna, bröt ett torrt
grässtrå och började tugga på det, tills han kom att tänka på,
hvad drängen sagt om en kalf, som blifvit borta under gårdagen.
Då for han upp, slog ut med armarne, som för att drifva
bort den kvafva, stängande dimman. »Det här skall ha ett slut!»
nästan skrek han, skyggande till vid att höra hur ekot svarade med
hans ord, och så satte han af i språngmarsch ut mot landsvägen.
Men han kunde ej springa bort från den förnimmelsen,
att Marja var bredvid honom, och att det var hon, som förde
honom framåt, liksom hon gjorde, då det gällde att gå emot den
döda.
»Jag skall tala med Ella om allt — pängar — mor —
Marja.–Nej, inte om henne — det rör ingen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
