Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så klef han in i Jösses stuga.
Ella satt i väfyolen ,j#vid fönstret; hon såg upp med ett
ekrämdt uttryck i de blanka ögonen, men smålog, då hap räckte
henne handen till hälsning.
»Du ute och går», rösten var något ängslig, men han var
allt för upprörd för att märka det.
Hon satt med de vida fina lintygsärmarne uppvecklade
högt öfver armbågarne; det djupt urringade lifstycket var till
hälften upphäktadt, och de långa flätorna lågo burriga och
okammade på den brede skrynklige lintygskragen. Hon såg ut,
«om om hon nyss kommit nr sängen och i största hast kastat
på sig kjol och lifstycke.
»Du kom ej på dansen. Der var roligt». Hennes fina,
bara fot lekte likt en liten hvit kattunge emellan väftramporna;
hon tänkte ej därpå, men hans,.blick fångades, och det blef så
underligt kvaft, som om dimman följt honom in i stugan. —
»Nej, jag måste säga det!» for han upp.
»H vilket?»
Han såg ej, hur rädd hon blef, utan började att med
händerna, bårdt tryckta mot panna och ögon, sakta, ömt och
vördnads-fullt förtälja om den döda moderns besök natten efter
begraf-ningen och nu under den förflutna midnattstimmen. Blodet vek
därunder från hans kinder, och små rysningar gingo som vågor
genom hans nerver. Han sade henne allt, allt utom det att
Maija velat spörja den döda, och att han följt flickan utan att
tänka på motstånd.
»Får nu Ma — mors systerdotter den pänningsumma som
var ämnad åt henne. — Jag menar, om hon — ja, jag ville
bara fråga, om du tror, att mor nu får ro i sin graf. — Eller
skulle du vara rädd för att flytta. — Jag menar. —»
Han tog bort sina händer för att genom en blick på henne
få bugt med den plötsliga ängslan, som öfverföll honom.
Ella låg framstupa öfver; väfven med ansiktet begrafvet
emellan sölfvernas tjocka fransar, men skuldrorna skälfde som
af undertryckt gråt, och Olaves tyckte, att hon snyftade.
»Ella!» sade han med en plötslig uppsvallning i blodet
och förde sin arm kring hennes mjuka skuldror. »Ella!>
Hon kastade sig helt tillbaka mot hans famn, slog armarna
kring hans nacke och drog honom ned bredvid sig på
väf-brädet. Ögonen gnistrade af vid ostyrighet och ett klingande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
