Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt i sin rasande vrede märkte han detta och sköt henne
framåt, som man skjuter fram en påse, hvilken hotar falla ned
från en hylla.
Hans vrede var stum, förfärlig, han kippade efter andan
för att iå ord, men halsen var torr och sammansnörd; röda skyar
uppfyllde stugan.
»Olaves — är du rent galen, hvad står på?» Hon var mera
förvånad än egentligen skrämd. »Det var ju blott den
eländige, afun dsjuke korgmakaren, vi ville skrämma.»
»Så — det — var bara det?»
»Ja visst, din stolle! — Jag lofvade ju honom det kvällen
före begrafningen, och du kan tro, jag klämde armarne på gubben.
— Se, nu har du klämt mina! — Jo du, Gallas har inte glömt,
att han var min valp, innan han blef din bandhund, så jag litade
på, att han skulle ta emot mig som en bekant.»
Hon pratade ifrigt omvexlande med små korta skratt vid
de ställen i skildringen, då bilden af den förskrämde Anders
tydligast framträdde i hennes minne, och hon hade synbarligen ej
en aning om, att Olaves kunde finna något skäl till yrede öfver
ett dylikt gyckel med korgmakaren.
Han hade dragit sig tillbaka mot väggen; hans vrede sjönk
djupt ned i hans själ och lade sig eå underligt kylande öfver
hans sinnen. Det föreföll honom, som om han aldrig förr sett
denna pratande, småflinande flicka, som satt där på sned på
väf-brädet med ryggen pressad hårdt mot fönsterkarmens kant, och
b an greps af en plötslig nyfikenhet att se, om denna rygg var
ihålig, liksom på skogsnufvan. .
Skogsnufvan! Ja, det var just, hvad hon var. Nu visste
han det.
»Olaves! Går du! Olaves*då!» Han tryckte till den sneda
dörren med knäet, så klinkan föll hårdt ned i haken och tanken
på stålets skyddande makt emelltn henne där inne och honom, som
skulle ut i dimman, gled svagt genom hans hjärna. Men så
blef allt en djup, djup tomhet, ur hvilken två gestalter döko upp,
en död kvinna och ett ungt, solbrändt ansikte med en ljusbrun
hårpuff öfver en bred, ärlig panna och ett par lugna, modiga
ögon.
Han kunde ej förmå sig att gå hem. Den nästan heliga
skygghet, som afhållit honom från att tala med Marja om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
